Ett barn är fött på denna dag.....
så viskade vi till varandra i gryningen den 16 november efter att ha blivit väckta och dragna ur djup nattsömn. Från kuststaden på andra sidan landet hörde jag min dotters röst....
- Mamma du har blivit mormor, vi har fått en liten pojke,
- Är det sant, har det redan hänt, hur, när, gick det bra?
- Allt har gått bra , han är liten och fin, han ska heta Vincent,
Nej, det gick inte att somna om, allt för stora känslor tumlade omkring av tacksamhet, av förundran, av förvåning. Det skulle ju bli ett decemberbarn.
De blivande föräldarna hade inte anat något under dagen. Den blivande mamman nyöppnade en butik kvällen innan och hade full dag på jobbet, hämtade biobiljetter till kollegor, handlade mat och funderade på innehållet i matlådan.
Den blivande pappan var hela dagen på arbetsresa i Stockholm.
Tur att han hann komma hem
Kvällen avslutades med att väska och barnbilstol packades in i bilen. Värkarbetet började på resan mot Mölndal och det blev inte tid för mycket småprat för nu var den lille på väg att ta sig ut i världen.
Fredagen den 16 november kl. 01.37 blev hans födelsetid och han gjorde sin röst hörd för första gången.
Ett barn är fött och världen blir aldrig mer densamma igen. Varje barn förändrar världen för dem som lever nära och nya möjligheter föds in i vår tilltufsade tillvaro. Varje barn är en färg Gud målar världen med. En vacker strålande, unik färg som ges till oss alla att ta emot, glädjas åt, uppskatta, skydda och vara rädda om.
Samma dag som Vincent föds öppnas ärkebiskopens tvådagars-möte för barns rättigheter och livsmod. Ärkebiskopen står och tar emot alla de drygt 1000 anmälda från hela landet. När jag hälsar blir det med orden .. och i natt blev jag mormor...
Lycklig sitter jag på översta läktaren i Uppsala kongresshall och lyssnar när drottning Silvia inviger konferensen med orden att barn är både enastående och värdefulla. Hennes huvudärenden är att det angår oss alla att stärka barns lust och skapa livsmod. Barn lever nu och kan inte vänta. De kan inte vänta på en framtid som ska komma. Vårt gemensamma ansvar och arbete för deras trygghet och rättigheter kan inte heller vänta.... Här är hela talet:
H.M. Drottningens tal på ärkebiskopens möte, Barns rättigheter och livsmod,
16 november 2012
(Det talade ordet gäller)Ärkebiskopen,
Fru minister,
Mina damer och herrar,
Låt mig först säga att jag och Kronprinsessan uppskattar att vara här på ärkebiskopens konferens om barn och unga. Ni har bjudit in till ett viktigt möte om hur man kan stärka barn och unga samt skapa livsmod.
Det är en stor utmaning att möta alla de individuella behov som unga människor har. Jag skulle önska att alla vuxna som möter barn också orkar lyssna till dem. Det är viktigt att vi tar ungas tankar och känslor på allvar. Barn är beroende av vad vi vuxna runt omkring dem säger och gör och signalerar ofta det som är viktigt för dem.
Men alla visar inte sina känslor och funderingar kring det som de upplever. Därför är det viktigt att vi alla bidrar och gör vårt bästa för att möta de ungas behov och rättigheter. Både för barnens skull men också för vår egen skull. I ett samhälle där barnen mår väl, mår alla människor väl. I samhällen, där olika aktörer dessutom samverkar för barnets bästa, finns stora möjligheter att få de gemensamma resurserna att räcka till. Samverkan är ibland svårt, men för de som är utsatta kan det vara helt avgörande.
Sedan länge har min familj engagerat sig i barns rättighet att få vara barn och få en barndom. Vintern 2009 tog vår familj därför initiativet till World Child and Youth Forum. Det är ett seminarium som anordnas varje år på Kungliga Slottet i Stockholm. Vår önskan med forumet var att skapa en mötesplats för samtal och erfarenhetsutbyte om FN:s konvention om barnets rättigheter för att på så sätt inspirera och stödja så att denna efterlevs. De som bjuds in till seminariet får möjlighet att dela erfarenheter och inspirera varandra till olika initiativ för att främja barns och ungas uppväxtvillkor i enlighet med barnkonventionens anda och intentioner.
Barn är både enastående och värdefulla. Vi vuxna har ofta mycket att lära av barn och ungdomar. Vi har allt att vinna på att inkludera dem i vår vardag och ta vara på deras engagemang och potential. Om vi inte gör det, riskerar vi tvärtom att förlora stora värden. Både mänskliga och samhälleliga.
Om man som ung blir sedd och respekterad har man goda chanser att leva ett bra liv. Men när barn och unga känslomässigt överges, är det svårt för dem att komma till sin rätt och känna livsmod. När människor inte litar på sin egen förmåga, utan tvärtom ser sig själva som problem, utan värde, har de svårt att finna balans och tillit i vardagen.
Vi talar ofta om att unga människor är vår framtid. Och det stämmer ju. Men om barns rätt att komma till tals ska bli en verklighet så måste vi anpassa oss efter deras behov och rättigheter.
Att stärka barns lust att leva och skapa livsmod angår oss alla. Men barn är otåliga och kan inte vänta. De kan inte vänta på en framtid som ska komma. Vårt gemensamma ansvar och arbete för deras trygghet och rättigheter kan inte heller vänta. Det fortsätter idag.
Med dessa ord ser jag och Kronprinsessan fram emot en inspirerande förmiddag här på ärkebiskopens seminarium, där vi får möjlighet att lära mer av varandra.
Tack!
Fru minister,
Mina damer och herrar,
Låt mig först säga att jag och Kronprinsessan uppskattar att vara här på ärkebiskopens konferens om barn och unga. Ni har bjudit in till ett viktigt möte om hur man kan stärka barn och unga samt skapa livsmod.
Det är en stor utmaning att möta alla de individuella behov som unga människor har. Jag skulle önska att alla vuxna som möter barn också orkar lyssna till dem. Det är viktigt att vi tar ungas tankar och känslor på allvar. Barn är beroende av vad vi vuxna runt omkring dem säger och gör och signalerar ofta det som är viktigt för dem.
Men alla visar inte sina känslor och funderingar kring det som de upplever. Därför är det viktigt att vi alla bidrar och gör vårt bästa för att möta de ungas behov och rättigheter. Både för barnens skull men också för vår egen skull. I ett samhälle där barnen mår väl, mår alla människor väl. I samhällen, där olika aktörer dessutom samverkar för barnets bästa, finns stora möjligheter att få de gemensamma resurserna att räcka till. Samverkan är ibland svårt, men för de som är utsatta kan det vara helt avgörande.
Sedan länge har min familj engagerat sig i barns rättighet att få vara barn och få en barndom. Vintern 2009 tog vår familj därför initiativet till World Child and Youth Forum. Det är ett seminarium som anordnas varje år på Kungliga Slottet i Stockholm. Vår önskan med forumet var att skapa en mötesplats för samtal och erfarenhetsutbyte om FN:s konvention om barnets rättigheter för att på så sätt inspirera och stödja så att denna efterlevs. De som bjuds in till seminariet får möjlighet att dela erfarenheter och inspirera varandra till olika initiativ för att främja barns och ungas uppväxtvillkor i enlighet med barnkonventionens anda och intentioner.
Barn är både enastående och värdefulla. Vi vuxna har ofta mycket att lära av barn och ungdomar. Vi har allt att vinna på att inkludera dem i vår vardag och ta vara på deras engagemang och potential. Om vi inte gör det, riskerar vi tvärtom att förlora stora värden. Både mänskliga och samhälleliga.
Om man som ung blir sedd och respekterad har man goda chanser att leva ett bra liv. Men när barn och unga känslomässigt överges, är det svårt för dem att komma till sin rätt och känna livsmod. När människor inte litar på sin egen förmåga, utan tvärtom ser sig själva som problem, utan värde, har de svårt att finna balans och tillit i vardagen.
Vi talar ofta om att unga människor är vår framtid. Och det stämmer ju. Men om barns rätt att komma till tals ska bli en verklighet så måste vi anpassa oss efter deras behov och rättigheter.
Att stärka barns lust att leva och skapa livsmod angår oss alla. Men barn är otåliga och kan inte vänta. De kan inte vänta på en framtid som ska komma. Vårt gemensamma ansvar och arbete för deras trygghet och rättigheter kan inte heller vänta. Det fortsätter idag.
Med dessa ord ser jag och Kronprinsessan fram emot en inspirerande förmiddag här på ärkebiskopens seminarium, där vi får möjlighet att lära mer av varandra.
Tack!
