Ett barn är fött på denna dag.....

så viskade vi till varandra i gryningen den 16 november efter att ha blivit väckta och dragna ur djup nattsömn. Från kuststaden på andra sidan landet hörde jag min dotters röst....

- Mamma du har blivit mormor, vi har fått en liten pojke,
- Är det sant, har det redan hänt, hur, när, gick det bra?
- Allt har gått bra , han är liten och fin,  han ska heta Vincent,
 
Nej, det gick inte att somna om, allt för stora känslor tumlade omkring av tacksamhet, av förundran, av förvåning. Det skulle ju bli ett decemberbarn.
De blivande föräldarna hade inte anat något under dagen. Den blivande mamman nyöppnade en butik kvällen innan och hade full dag på jobbet, hämtade biobiljetter till kollegor, handlade mat och funderade på innehållet i matlådan.
Den blivande pappan var hela dagen på arbetsresa i Stockholm.
Tur att han hann komma hem
Kvällen avslutades med  att väska och barnbilstol packades in i bilen. Värkarbetet började på resan mot Mölndal och det blev inte tid för mycket småprat för nu var den lille på väg att ta sig ut i världen.
Fredagen den 16 november kl. 01.37 blev hans födelsetid och han gjorde sin röst hörd för första gången.

Ett barn är fött och världen blir aldrig mer densamma igen. Varje barn förändrar världen för dem som lever nära och nya möjligheter föds in i vår tilltufsade tillvaro. Varje barn är en färg Gud målar världen med. En vacker strålande, unik färg som ges till oss alla att ta emot, glädjas åt, uppskatta, skydda och vara rädda om.

Samma dag som Vincent föds öppnas ärkebiskopens tvådagars-möte för barns rättigheter och livsmod. Ärkebiskopen står och tar emot alla de drygt 1000 anmälda från hela landet. När jag hälsar blir det med orden .. och i natt blev jag mormor...
Lycklig sitter jag på översta läktaren i Uppsala kongresshall och lyssnar när drottning Silvia inviger konferensen med orden att barn är både enastående och värdefulla. Hennes huvudärenden är att det angår oss alla att stärka barns lust och skapa livsmod.  Barn lever nu och kan inte vänta. De kan inte vänta på en framtid som ska komma. Vårt gemensamma ansvar och arbete för deras trygghet och rättigheter kan inte heller vänta.... Här är hela talet:

H.M. Drottningens tal på ärkebiskopens möte, Barns rättigheter och livsmod,

16 november 2012

(Det talade ordet gäller)Ärkebiskopen,
Fru minister,
Mina damer och herrar,
Låt mig först säga att jag och Kronprinsessan uppskattar att vara här på ärkebiskopens konferens om barn och unga. Ni har bjudit in till ett viktigt möte om hur man kan stärka barn och unga samt skapa livsmod.
Det är en stor utmaning att möta alla de individuella behov som unga människor har. Jag skulle önska att alla vuxna som möter barn också orkar lyssna till dem.  Det är viktigt att vi tar ungas tankar och känslor på allvar. Barn är beroende av vad vi vuxna runt omkring dem säger och gör och signalerar ofta det som är viktigt för dem.
Men alla visar inte sina känslor och funderingar kring det som de upplever. Därför är det viktigt att vi alla bidrar och gör vårt bästa för att möta de ungas behov och rättigheter. Både för barnens skull men också för vår egen skull. I ett samhälle där barnen mår väl, mår alla människor väl. I samhällen, där olika aktörer dessutom samverkar för barnets bästa, finns stora möjligheter att få de gemensamma resurserna att räcka till. Samverkan är ibland svårt, men för de som är utsatta kan det vara helt avgörande.
Sedan länge har min familj engagerat sig i barns rättighet att få vara barn och få en barndom. Vintern 2009 tog vår familj därför initiativet till World Child and Youth Forum. Det är ett seminarium som anordnas varje år på Kungliga Slottet i Stockholm. Vår önskan med forumet var att skapa en mötesplats för samtal och erfarenhetsutbyte om FN:s konvention om barnets rättigheter för att på så sätt inspirera och stödja så att denna efterlevs. De som bjuds in till seminariet får möjlighet att dela erfarenheter och inspirera varandra till olika initiativ för att främja barns och ungas uppväxtvillkor i enlighet med barnkonventionens anda och intentioner.
Barn är både enastående och värdefulla. Vi vuxna har ofta mycket att lära av barn och ungdomar. Vi har allt att vinna på att inkludera dem i vår vardag och ta vara på deras engagemang och potential. Om vi inte gör det, riskerar vi tvärtom att förlora stora värden. Både mänskliga och samhälleliga.
Om man som ung blir sedd och respekterad har man goda chanser att leva ett bra liv. Men när barn och unga känslomässigt överges, är det svårt för dem att komma till sin rätt och känna livsmod. När människor inte litar på sin egen förmåga, utan tvärtom ser sig själva som problem, utan värde, har de svårt att finna balans och tillit i vardagen.   
Vi talar ofta om att unga människor är vår framtid. Och det stämmer ju.  Men om barns rätt att komma till tals ska bli en verklighet så måste vi anpassa oss efter deras behov och rättigheter.
Att stärka barns lust att leva och skapa livsmod angår oss alla. Men barn är otåliga och kan inte vänta. De kan inte vänta på en framtid som ska komma. Vårt gemensamma ansvar och arbete för deras trygghet och rättigheter kan inte heller vänta. Det fortsätter idag.
Med dessa ord ser jag och Kronprinsessan fram emot en inspirerande förmiddag här på ärkebiskopens seminarium, där vi får möjlighet att lära mer av varandra.
Tack!

Resan från öst till väst går i guldets tecken. 

Så skönt smyckat är varje träd, varje buske, varje strå av mognad och klarhet.

Nattfrost har ännu inte skördat lövprakten och höststormen låter väntar på sig.

En varm, vacker oktober kan ge en kall februari sa de gamle.

Jag njuter färgprakten i guld, rost, koppar och karamell

Vårt tåg tillhör de långsamma som håller tiden.

Männen intill mej talar om Stockholmsstressen, den dagliga jakten på parkeringsplats, köer från och till jobbet, det tuffa klimatet på arbetsplatsen, när de ska ha råd att gå i pension.  Jag känner igen deras samtal från pjäsen  ”Tisdagar med Morrie” som nu spelas på Intiman vid Odenplan i Stockholm.  Där gestaltas den medelålders mannen som är mitt upp i sin yrkeskarriär och stressar från uppdrag till uppdrag med mobiltelefonen tätt tryckt intill örat. När han genom ett TV-program blir påmind om sin gamle lärare och mentor professor Morrie beslutar han att göra ett sjukbesök. Han reser till professor Morries hem och vänskapen återuppstår liksom mentorskapet. Den, i ALS,  döende professor Morrie talar om sin sjukdom med sorg och tapperhet medan han förmedlar livsinsikt som berör oss alla i publiken.

Detsamma gör Ylva Eggehorns i boken  ”Älska tappert” - Jag tänker att det  enda råd de två männen intill mej behöver är: glöm inte bort att älska. Älska era medtrafikanter, arbetskamrater och grannar, krama syster och käresta, lyssna uppmärksamt på den unge och omfamna det nyfödda livet.

På väg ut till barndomens ö stannar får vi låna barnbarnet en liten stund. Då blir livet nytt och spännande, en elvisp blir ett tåg, en skallra en telefon, ett kex en spännande smakupplevelse. Livet blir inte större än när ett barn fäster blicken och håller hårt om lillfingret.

Vad händer hos den som kan skjuta ett barn. Var fanns människan inom den som steg på en skolbuss i Pakistan och siktade på ett barn huvud, sköt i avsikt att döda flickan som frimodigt sagt:

”I don´t mind if I have to sit on the floor at school.

All I want is education. I´m afraid of no one”

Malala Yousafzai, 14 år

Nu kämpar läkarna för hennes liv på ett sjukhus i England och så många världen över följer hennes kamp och en ny beslutsamhet växer fram. Detta får inte upprepas, flickor måste, likväl som pojkar, garanteras rätten att gå i skola, lära sig läsa och skriva och få bra utbildning. Skydd och resurser måste sättas in för att påskynda denna utveckling.

Jag tror ibland att fredens nycklar vilar i kvinnors händer. Kan det vara så att nyckelmakten inte alls ligger hos påven i Rom utan hos en tonårsflicka som kanske heter Malala. Ylva Eggehorn skriver:

”Kristusmönstret avtecknar sig i den tro som aldrig kan alliera sig med makten. Ett gemensamt arbete från trons och vetandets företrädare för att bekämpa alliansen mellan tro och makt är kanske den viktigaste uppgiften i vår tid”.

Höststarten har varit intensiv! 

Kansliupptakten på Hagabergs folkhögskola innebar såväl verksamhetsplanering som en stark input av fredsforskaren Brian Palmer som tillsammans med musikern Ida Lod gav en föreläsning med musikinslag omkring civilcourage . 

Så fick vi på kansliet ett förhandsbesked om att regeringen budgeterat med ett ökat bidraget till den andlig vården inom hälso och sjukvården med tre miljoner kronor. Ett efterlängtat besked för  Frikyrkosamråds styrelse som årligen uppvaktat ministrar och departement med underlag om det viktiga arbete som utförs inom den ekumeniska sjukhuskyrkan.  Lokala församlingar prioriterar och bidrar med stora ekonomiska resurser in i det arbetet, närmare 70 % av kostnaden för varje medarbetare. När det statliga bidraget nu ökar kommer det att gå att öka deltidstjänster till heltidstjänster och anställa fler sjukhuspastorer, präster och diakoner inom sjukhuskyrkan. Det beskedet har givit extra energi in i höstens arbete.

I veckan har jag haft förmånen att vara med på en del av fördjupningskursen för dem som arbetar inom fängelsesjälavården. Det var spännande och berikande att möta  fängelsepräster och pastorer från hela landet. Med utgångspunkt från vårens studier omkring yrkesroll och yrkesidentitet på den ekumeniska arbetsplasen ledde jag en workshop som gav upphov till  spännande samtal. Vad utmärker en ekumeniska arbetsplatsen, vilka förväntningar, utmaningar, möjligheter och svårigheter möter dem som jobbar på en sådan arbetsplats.

Fördjupningskursen avslutades med ett studiebesök på Skänninge anstalten och den del av fängelset som erbjuder klostervistelse

Klosterverksamhet för intagna i kriminalvården startade på försök 2001 på Kumla. Klostervägen är nu en etablerad verksamhet och en särskild avdelning på anstalten Kumla.  På klostret genomförs retreater, både kortare och längre. Verktygen som används är tystnad, Bibeln, meditation/reflektion, miljön och modet att se verkligheten om sig själv bakom alla fasader. Inspirationskälla är Ignatius andliga övningar. En deltagare skrev så här efter en retreat. ” Jag har hittat mig själv, lärt känna mig själv och blivit mer medveten och nått mer insikt i mitt förflutna. Därför kan jag nu se framåt.” 

Efter en långretreat finns möjlighet för den intagne att söka placering på anstalten Skänninge. På Skänningeanstalten finns en avdelning för intagna som tidigare deltagit i retreater och som vill fortsätta sin verkställighet i den andan.

Vi inbjöds att vara med på middagsandakten i det runda kapellet som finns på området. En enkel andakt som en av de intagna ledde med klassisk musik , växelläsning ur Psaltaren och en stund av tystnad .  En enkel samvaro med dem som ville och möjlghet att ställa frågor erbjöds. Vi blev alla berörda av mötet och avslutade med frågan om vi fick dela deras böneämnen. Ja, så gärna!

Kriminalvården bjöd på ärtsoppa och pannkakor i personalrummet. Vi fick också besöka andaktsrummet på den stora anstalet. Skänninge är ett av landets största  fängelser med cirka 250 intagna.  Fängelsepastorn gav oss en inblick i  arbetet med andlig vård för den stora gruppen.

Hemkommen till kansliet fann jag en länk från kollegan som handlägger andlig vård inom universitet och högskola med inbjudan till den europeiska konferens för högskolepastorer som planeras till nästa sommar, en riktig häftig trailer som finns på:
http://youtu.be/PHTnrvfefSI

På måndag väntar ett möte och viktigt samtal tillsammans med biskopskollegiet i Svenska Kyrkan som skickat en inbjudan med en önskan om en presentation av det ekumeniska arbetet på universitet och högskola, inom andliga vården och kriminalvården.  

Men först en hösthelg med födelsedagskalas och filmen om Olof Palme . Tre kassar äpplen står på balkongen och väntar på att bli omhändertagna. Välkommen hit om du vill ta hand om några!

Trädkramare

Dags att summera......
Vad bar sommaren i sitt sköte? Vad är det för minnen som ska vinterförvaras?
Månen är klorrund och jag tänder några ljus i fönstret.
Det är redan augusti och vi plockar ihop sommarens alla stunder, solmogna persikor , hallon och blåbär. Det är lite svårt att samla ihop och säja tack för sommaren.
Det har varit dagar av intensiv samvaro, småkusiner i poolen, gäster från stora staden, strosande i Pilane, kvällsutflykt till klippan, helpension på Hållö, simborgarmärken, Vatten och vatten, tältmöten, födelsedagskalas, avskedsgudstjänst för kära Vasti Feldt som fick hembud när sommaren var som vackrast den 7 juli. Att mötas och skiljas , livets in och utandning.
De svåraste skilsmässorna är de ofrivilliga, när någon hastigt bryter upp och lämnar en annan eller en flock stående utan att förstå eller veta varför. Allt detta och mycket mer rymmer sommaren.
Krigslarm från Syrien, dag efter dag.....OS-invigning i London, magisk och magnifik....DN avslöjar Tillväxtverkets medarbetardagar på Grand Hotell som kostat närmare en miljon bokförts som intern representation, skattepengar som rullar...
"Vad som är av vikt är, att det på djupet av varje människas själsliv finns en stark motståndskraftig filosofi. Det är denna styrka, denna trotsiga motståndskraft i själens djup, som ger den fasthet som behövs om en människa utan att bländas ska kunna dröja vid livets brutala glittrande yta och utan att bedövas lyssna till dess malmklang" fritt från John Cowper Powys.
Likt Pilanes trädkramare vill jag fortsätta omfamna och vårda den gåva som livet är....

Sommarbesök är att

att hinna fram till rosen innan regnet kommer
att få berättat sagan innan det blir höst
att dela skrattet och glädjen,
saknaden och gråten
Tack!

Livskvalité

Livskvalité är att få gå upp för backen tidigt på söndagmorgonen, plocka blåbär och lite hallon till frukost.  Dragspel och gitarr till Missionskyrkans gudstjänst som trots konkurrens med Hönö- konferensen var välbesökt. Eftermiddagspaj med gamla goda vänner från andra sidan ön.
Nu börjar semestern!

Drunkningsrisken är stooor!

Drunkningsrisken är stoooor!

Nej resan med den stora Gotlandsfärjan mellan Oscarhamn och Visby ingav ingen risk, Sol, lugnt hav och varmt välkomnande till ön. Några kvarter utanför östra porten bor vi tillsammans med en liten hund och en varmhjärtad kvinnan som ger oss Gotlands historia och inbjuder till sin kyrka och veckans mest berörande seminarium som handlar om civilcourage. Det är Brian Parkers som lyfter fram människor som vågat livet för att rädda andra.

Drunkningsrisken inträder när vi går in genom Österport , genom de ringlande gränderna, ner mot torg och Almedalspark! Där pågår ett myller av seminarier, manifestationer, gratiskaffe och flyer delas ut,  informationsflödet hotar att ge andnöd! Det tar några dagar att lära sig navigera och simma lugnt i Almedalen.

Jag är glad att jag gjort seminarieval vid skrivbordet i Alvik, drunkningsrisken inträder vid läsning av seminariet  utbudet på nästan 2000 seminarier under veckans sju dagar!  Mina val handlar bl.a. om frågor omkring vård och omsorg, religionsfrihet, trons utrymme i ett sekulariserat Sverige, om staten ska ha ihop det med Gud, barn och äldreperspektiv, civilkurage mm 

Det andrum den stora domkyrkan ger med avslutande Nikodemussamtal och mässa varje kväll kl.  22.00 är ovärderlig.  Där intervjuas den partiledare eller partisekreterare vars parti har varit i fokus under dagen.  Det är en halvtimmes samtal och sedan bjuds det till mässa.

Igår gavs en stark  Dag Hammarskjölds konsert i Domkyrkan och Olof Buckard gav en uppfordrande , skarp appell till såväl politiker som oss alla  om att agera rättfärdigt och stå upp för den svagares  rätt och röst.

Det är första året Sveriges Kristna Råd är representerad i Almedalen och deltar i panelsamtal och debatter. Det känns mycket angelägen och lärorikt, många kontakter knyts och ny kunskap inhämtas.

Köp inga varor från ockuperad mark

Jag älskar lördagar, långfrukost, långläsning långpromenad...

Överst bland veckans tidningsartiklar ligger Pierre Schoris debattartikel med reseintryck från besök på Gaza-remsan,

http://www.dn.se/debatt/sverige-bor-erkanna-palestina

Mina egna reseintryck kommer tillbaka och sorgen över att vi tillåter att människor stängs in och berövas handlingsutrymme för  att skapa ett drägligt liv med framtidshopp för barn och barnbarn. 

1,8 miljoner människor bor på den lilla landremsan som är ungefär så stort som Småland.

Sedan 2011 är all export från Gaza till Israel, Västbanken och Jordanien förbjuden. Israel kontrollerar Gazas havsgräns och luftrum. Den vackra stranden i Gaza som skulle kunna vara ett turistparadis ligger öde och tom. Några barn springer i sanden och sparkar en tom petflaska mellan sig. Den bilden finns  i mitt minne tillsammans med bilden av nyfikna barn som skockade omkring oss på torget där vi köpte och åt lunch. Det var sent 90-tal och den sista bibelskoleklassen jag gjorde en resa med till Israel-Palestina. Minnet av vår tysta vandring genom den långa taggtrådstunnel är bestående.

Idag reser inga turister till Gaza, man måste heta Pierre Schori för att få ett "free to enter"-pass.

Jag är stolt över att ha arbetskamrater som dagligen arbetar med fredsfrågor och följeslagarprogram till Israel-Palestina. Jag är stolt över att Kyrkornas Världsråd ansvar för detta stora program och för att så många länder deltar i detta. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. 

Det lilla vardagsgest alla kan göra är att kolla varifrån den avocado, apelsin eller citron som stoppas i matkassen kommer. De varor som kommer från Israel får ligga kvar i butiken eftersom det inte går att veta om de är producerade på bosättningar på ockuperad mark.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till min pappa som uthålligt och lågmält arbetat med att bygga broar mellan läkarstuderande i Palestina och Sverige, årligen ordnat utbytesmöjligheter och troget hållt samman ett Palestina-nätverk i sin stad.

En glad morgon - läsning är intervju med äldsta sonen från veckans Göteborgstidning. True love!
http://www.direktpress.se/goteborg/Centrum/KulturNoje/David-tillbaka-i-Anggarden-med-karleksfull-uppfoljare/

Nu lyser solen in genom köksfönstret och gräset väntar på att bli klippt. Maken har klättrar klart och nu ska sista delarna av byggnadsställningarna återlämnas. Inga fall denna gång, bara utsikt och en rentvättad husvägg!

Sedan ska det packas för  en spännande vecka i Almedalen, med förhoppningsvis fortsatta samtal om fred, värdegrund, religionsfrihet, samhällsbyggande och nätverkande. Själv ska jag delta i panelsamtal omkring "Liv med mening livet ut"

Kärlek är att gå med på den andres mysterium

 

Kärlek är att gå med på den andres mysterium

Fredagen den  6 juni 1975 , som då inte var någon nationaldag utan en vanlig arbetsdag, kramar jag mina studiekamrater utanför Pedagogen i Mölndal. Vi är nu färdiga lärare och flera av oss har redan fått tjänst till hösten. Nu lämnar vi det stora moderna  komplexet som vår årskull varit med att inviga  efter att ha gått det första året i den gamla lärarhögskolan på Guldheden i Göteborg.

Hemma på Storängsgatan är bröllopsförberedelserna i full fart.

Kvällen ägnas åt att göra de sista  justeringen på placeringslistan och på morgonen den 7 juni  blir jag skjutsad  till hårfrisörskan bredvid NK , på Kungsgatan.

Brudgummen  sitter under   tiden i telefon och arrangerade musik till kvällen tills  hans  blivande svärfar påminner om  att nu börjar tiden rinna ut och det är dags att ta på den djupgröna kostymen…..

Min pappa Kurt spelar, på begäran,  trumpet när vi går in i kyrkan. Vi dansar ut till den afrikanske sången:  Jag kastar min glädje som fåglar mot himlen…..

I öppen Volkswagen åker vi  till Slottskogen och tågade efter spelemän  upp till Björngårdsvillan där källarmästaren Arne Bäckman dukat till fest.

Det blir en  oförglömlig dag med släkt, vänner och församling.

Så har år lagts till år, som stora gåvor har barnen kommit, arbetsuppgifter har skiftat, vi har rest , gjort uppbrott, sökt vår väg och bestämt oss för varandra igen och igen och igen.

Det är en stor nåd att ha fått invecklas och utvecklas med en och samma människa i så många år. Vi är mer än man och hustru, vi är färdkamrater genom livet, dess svårigheter, mödor, glädje, mirakel, dalar,misslyckanden och triumfer. Vi har stannat ibland och frågat  om  vi varit  på rätt väg, om vi fortfarande varit bra för varandra och om hur vi skulle läsa livskartan. Vi har levt i tider av  oro, ohälsa och olust och i tider av största glädje, förtröstan och tacksamhet. Vi har knäppt händerna och bett om hjälp, ledning och beskydd, vi har tackat för liv, vänner och nya möjligheter. Vi har genomlevt tider när vi mest bara stått ut med varandra och vi har plötsligt överrumplats av nyförälskelse när vi förundrat tänkt att just vi blev levnadskamrater. 

Kärlek är att gå med på den andres mysterium     / Zygmunt Baumann

A windy day on the island

Det blåser på Tjörn.
Denna helgen är vikt för de hemkommande USA-resenärerna. De kommer fulla av intryck och stora berättelser. Dottern stannar hela helgen medan svärsonen åker vidare till Smögen för att lägga i båt och fira farfar Harry.
Vi skulle gått vitsippspromenaden och haft med oss picnic men det blev Smedjans lördagscefé som har hembakat och loppis och utsikt. Sen går vi en sväng på vackra Vatten och utställningen "Skriv rött i blått"
En bit gräsmatta ska sås men när jorden vänds ser det ut som om det är en stengrund därunder. ja, det har nog stått ett litet uthus eller hönshus där under det vi ha kallat dansbanan. Mannen får pröva krafterna och använder spett och spade i timmar. Han tror stenen vägde 90 kg!!
Full koll från köksfönstret där dottern sätter en deg och hela huset luktar lördag.
Det blir kanelbullar och kaffe till eftermiddagsfika.
Nu är gräsmattan klippt , nästa vecka sår vi gräs och imorgon blir det tur till staden för spännande Frauke-föreställning. Kanske äldsta sonen kommer ner för radiointervju omkring skivreales och förhoppningsvis kommer yngste sonen hem från jobbresa på varma vackra Guadelope. Mellansonen kommer dock med säkerhet hem från Sundsvall!

Närvaron av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst dörr.

Tomas Tranströmmer

Vårens mest generösa blomma

Blåsipporna har sakta dragit sig tillbaka och ersatts av ett överflödande hav av vitsippor, vårens mest generösa blomma. Nu plockar och plockar jag in för att fylla hela årets förråd. Det är dags för årets första gräsklippning innan eftermiddagsmolnen kommer och regnet hänger i luften. Maken drar ihop till brasa och jag köper grillkol till årets andra grillning. På eftermiddagen kommer bilen från andra ön med syster, systerson och föräldrar. Vi avslutar lördagen med att göra vår samhälleliga plikt och skickar iväg årets deklarationer digitalt. Skönt! Imorgon blir det friluftsgudstjänst om vädret tillåter!

Månen är rund och glad!

Släcker alla ljus och går ut på trappan, månen är rund och glad och lyser generöst upp hela gårdsplanen. Temperaturen kryper ner mot nollstrecket igen. Det är fredagskväll och arbetsveckan är över.

Jag började veckan med en Stockholmresa med sammanträde på ståtliga Sigtunastiftelsen. Styrelsen för civilorganisationer i samhället, CIVOS, för idésamtal omkring hur dialogen med staten ska se ut, vilka ska företräda och vad ska sägas. Staten, företrädda av folkvalda politiker, inbjuder till partgemensamt forum för att lyssna av civilsamhällets röst. Men är det aktivt lyssnande eller är det för att, vid årets slut, kunna redovisa genomförda möten med företrädare för civilsamhället.

Samma dag avslöjar Ekot i Sveriges Radio att regeringen givit godkännande till Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, att ingå konsultavtal med diktaturen i Saudiarabien för att ev. hjälpa till med byggande av en vapenfabrik i Saudiarabien
Vilket sammanträffande att Sveriges Kristna råd nästa dag anordnade en seminariedag omkring vägar att stärka det civila fredsarbetet!

Min kollega Björn och jag börjar onsdagen den 7 mars med att äta en tidig frukost och bussen ta 06.47 till Märsta och sedan pendeln till Stockholm Central. Där skiljs våra vägar. Björn går till freds- seminariet som resulterar i följande pressmeddelande:

En tyngdpunktsförskjutning från vapenexport och militär krishantering till civilt förebyggande fredsarbete måste ske för att Sverige ska kunna bidra till en hållbar fred globalt.
Det enades deltagare vid ett möte i Stockholm i dag. De representerade mer än 30 organisationer från det civila samhället, med inriktning på fredsfrågor och mänskliga rättigheter.
Affären i Saudiarabien underminerar Sveriges möjligheter att trovärdigt verka för fred och frihet i världen, ansåg deltagarna, som är övertygade om att Sveriges befolkning vill se en förändring och förstärkning av Sveriges arbete som fredsaktör på den internationella arenan.
Dagens möte anordnades för att samordna det civila samhället för att få till stånd en omprioritering av samhällets resurser från militära insatser till civilt fredsbyggande arbete. En rad exempel visade att civila fredsinsatser är effektiva.
Initiativtagare till mötet var en arbetsgrupp, samordnad av Sveriges Kristna Råd och Svenska missionsrådet.

Jag beger mej till Citykonferensen för att under dagen tillsammans med ett trettiotal personer delta i ett intressant möte som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap MSB kallat till. MSB-företrädare och företrädare för olika trosinriktningar genomför tillsammans en workshop och en simuleringsövning för att klargöra roller och ansvar för MSBs samrådsgrupp med trossamfunden i händelser av kris där trossamfunden direkt eller indirekt blivit involverade. Må inte det scenario vi övade nånsin inträffade.

Jag måste avvika efter huvudövningen och skynda till Ekumeniska Centret i Alvik där revisorerna väntar. Nu är det upp till bevis för 2011. Årsberättelsen är på bordet och jag föredrar förvaltningsberättelsen och vår duktiga ekonomiansvarige redovisar bokslutet. Det blir några smärre justeringar men sedan får vi ett klart godkänt och kan pusta ut. Vi tackar revisorerna för deras jobb med en middag på Sjöpaviljongen. Den får dock avnjutas i rask takt för vår förtroendevalda revisor har tåg beställt till 18.10 och jag följer honom Centralen. Han har fem minuter till godo när vi kommer fram så det är ingen ko på isen!!

En timme snare tar jag snabbtåget hem och somnar nästan omedelbart.

Vi bytte liv förra veckan, lyfte från Köpenhamn lördagkväll 13 februari och landade i Mittens Rike åtta timmar senare, då var det redan förmiddag i Beijing. Vi möttes av svensktalande ung kines som studerat 6 år på Linköpings universitet och talade god svenska. I bussen delades det ut vattenflaskor och smörgåspaket och det kändes som att vara på skolresa. De staty-liknande militärerna som stod utplacerade signalerade dock något annat.
Vi hade landat i kontrasternas land, supermodernt och ålderdomligt på samma gång.
Världens tredje största land(efter Ryssland och Canada) med världens största befolkning 1,3 miljarder människor. Ett land där diktatur och marknadsekonomi försöker gå armkrok. Undrar hur länge det ska gå?
Höghus, massor av trafik och sedan gammaldags låg bebyggelse, s.k. hutonger ( betyder eg, gränd),där det bor enkla människor med enkla jobb och inkomster. Till OS revs massor av sådana här områden och ersattes av höghuskomplex.
Trafiken är tre-fyrfilig och de stackars cyklisterna lever farligt utan varken hjäm eller lyse. 800.000 står i kö för att köpa bil i Beijing, befolkningen är på 17 miljoner ( som Sverige, Norge och Danmark)
Medelinkomsten för en vanlig kines är 1000 yuan, ung lika mycket som svenska kronor, man jobbar sju dagar i veckan och har ledigt 5 dagar per år. Klyftorna mellan vanligt folk och rika växer för varje dag. Det finns många mångmiljonärer och miljardärer, som Pang Qingnian, grundare till Youngmans biltillverkning, som nu håller på att köpa upp SAAB. Skolgången är kostnadsfri de 6 första årsklasserna, sedan kostar det pengar, sjukvården kostar pengar. Till en utbildningsplats / jobb kunde det vara 10.000 sökande!! Hårt liv.
Guiden försäkrade oss om att det numera råder religions-frihet i Kina. Falungong räknas inte som religion utan som protest-rörelse och är därför förbjuden. Den katolska kyrkan är kinesisk fick vi också veta och den lyder inte under Vatikanen. Påvens budskap att kyrkan i Kina kan vara sig själv, vara kinesik, en kyrka som hör till dess folk och dess kultur samtidigt som den lyder under Rom möter alltså kalla handen. Det finns en katolsk kyrka i Beijing och på min fråga hur övriga samfund möts blev svaret i gymnastiksalar, matsalar och andra möteslokaler. Jag skulle gärna vilja göra en resa i sällskap med Svenska Alliansmissionen eller Svenska Missionskyrkan som har systerkyrkor i landet.
Att kommunicera med vanligt folk var svårt då nästan ingen kunde engelska. Vi mötte vänliga, lite nyfikna människor som gärna ville ta kort på oss "långnäsor". Vi såg inga tiggare eller uteliggare, däremot gatuförsäljare som var ganska påstridiga.
Bland de stora upplevelserna var kinesiska Muren, men även Himmelska Fridens Torg, Maos mausoleum, Sommarpalatsen (där vi frös som mest) m.m.
Maten var god och riklig, varje måltid flera rätter , mkt grönsaker, på rund glasskiva som snurrades runt på bordet och vi åtta som satt runt bordet försåg oss med det vi ville ha.

Det gick förståss inte att facebooka eftersom fb är stängt för Kina och dess 1,3 miljarder människor. Däremot kunde vi se CNN och följa nyhetsrapporteringen från Syrien där människor lever i inbördeskrigets kaos. Sorg och död, en liten pojke förtvivlan över sin döde lillebror fastnar på min näthinna. Kontrast att sedan följa den kinesiska nyhetssändning och höra hjältemusik i bakgrunden när bilder av presidenten Bashar al-Assar visades. Vad betyder det, vilka avsikter?
Gud hjälp skräckslagna människor i Syriens kaos, kom med din räddning!

För vår guide var tre upplevelser ett måste för varje Beijing-resenär: Kinesiska Muren, Peking-Opera och Pekinganka. Allt detta och mycket mer fick vi se, uppleva och vara med om. En finare middag där vi lärde oss äta äkta Peking-anka på rätt sätt fick avsluta vår korta vistelse i landet.

Nu återhämtar vi oss från jet-lagen och försöker sortera intrycken.

Tacksamhet över den kalla dagen som gav ro till sammanfattning, ny riktning på tanken och störst av allt ett gott besked från de resande långt hemifrån. Som ett bönesvar kom meddelandet att systersonen mår bättre. Denguefeber har släppt sitt grepp. På sjukhuset i Saigon säger läkaren att den unge svenske mannen behöver inte komma tillbaka för ytterligare vätsketerapi. Det går att fortsätta Asienresan. Vi knäpper våra händer i tacksamhet!

Det är gott att det finns läkarvård att tillgå långt hemifrån.
Samtidigt känner jag en skam över det som står att läsa som första nyhet i dagens tidning att barn och ungdomar i Sverige med svåra psykiska problem nekas vård Varje år minskas platserna inom barn-och ungdomspsykiatrin. BUPs slutna platser var 1999 sammanlagt 382 i hela landet,idag 146. Samtidigt som behovet har ökat så har platsantal och personal minskat. I varje klass finns enligt socialstyrelsen mellan tre och fem elever som skulle behöva hjälp för sin psykiska ohälsa. Är det inte bättre att stämma i bäcken, sätta in hjälpen när livet är skört och formbart. Föräldrar och familjer som lever med barn som tappat aptit och levnadsmod behöver allt det stöd de kan få. Ikväll tänker jag på dem som lever med stora bördor och kämpar en daglig kamp för att behålla fotfäste och orka lite till.

Mannen tänder en brasa innan han far iväg för att möta elever på olika skolor,hans tredje vecka som kulturarbetare på Tjörn har börjat.
För mej är det andra vecka som halvtidsstudent och redan är skrivbordet överfyllt av papper, böcker och minnesanteckningar. Innan dagen är slut ska jag ha mailat in en synops, en sammanfattning med syfte och struktur för mitt uppsatsskrivande.
Men först en stor kopp te och en liten stund framför brasan.
Jag har under nattens timmar formulerat en replik till den krönika som var publicerad i Göteborgsposten i helgen, skriven av gode och lärde dominikanerprofessorn Anders Piltz.
Han avslutar sin krönika med orden "Om arvsynden kan icke råda någon som helst tvivel, vid närmare nykter eftertanke. Som Chesterton sade: arvsynden är den enda dogm som kan bevisas empiriskt". Ja, för den katolska kyrkan är arvsyndsläran en dogm och kanske även för den lutherska men inte för den stora baptistiska grenen av kristenheten inte heller för Metodistkyrkan eller den pentecostala rörelsen.
Arvsyndsläran presenterades av Augustinus som i Bekännelser år 397 skrev om människans syndafördärv. "Är dock ingen ren från synd inför dig, också ett litet barn inte äldre än en dag."
Så kom en lära om människosläktet som en fördärvad massa präglad av syndafördärv att få genomslag. Det som glömdes och gömdes var Jesu ord om barnet som en förebild "Den som tar emot ett barn i mitt namn, han tar emot mej. Och den som tar emot mej, han tar inte emot mej, utan den som har sänt mej", Mark 9:37.
Jesus placerar barnet i centrum och låter barnet ge oss en Gudsbild.
Den bilden har jag lärt känna och bemöter därför Anders Piltz med följande replik:

Till GP:s Fria ord
replik till Anders Piltz lördagskrönika 21 januari

Anders Piltz slår i sin lördagskrönika ett slag för arvsyndens giltighet och påstår att arvsynden är den enda dogm som kan bevisas empiriskt. Jag tror att han har fel och min upplevelse är den rakt motsatta.
Som unga väntande föräldrar var min man och jag oförberedda på den förlust som skulle drabba oss. Det lilla barn vi väntade kom till världen alldeles för tidigt och efter att ha levt en sommar i glad förväntan famlade vi oss igenom en höst i trötthet och sorg. Där, i absolut naken eftertanke, var den enda trösten att detta lilla barn återvänt till den Gud som sänt livet som en gåva till oss. Som unga kristna föräldrar fanns aldrig någon tanke hos oss att det skulle behövas nöddop eller någon exorcism för att rädda barnet från arvsynd eller för att säkra barnets återvändande till himmelriket.
Barn föds in i en av synden skadad tillvaro och drabbas omedelbart av denna skada och om detta menar Piltz att vi kan samtala. Där har han rätt , men när han sedan med ett enda penndrag presenterar läran om arvsynden som en given sanning utom diskussion, är vi många som vill protestera.
Barn är en Guds gåva står det i bibeln och min övertygelse är att varje spirande liv, varje nyfött barn bär med sig en hälsning till oss om en godhet som bär och som är större än all ondska i hela vida världen. Varje barn är ett ljus som lyser upp tillvaron och kommer till världen med nytt hopp.
Marianne Andréas
pastor och lärare

Få se om Göteborgsposten publicerar repliken. Nu kommer vår snälle granne och skottar gårdsplanen så att det går lättare att komma ut till vägen. Det ljusnar och brasan har snart brunnit ut. En ny vecka har börjat.