Resan från öst till väst går i guldets tecken. 

Så skönt smyckat är varje träd, varje buske, varje strå av mognad och klarhet.

Nattfrost har ännu inte skördat lövprakten och höststormen låter väntar på sig.

En varm, vacker oktober kan ge en kall februari sa de gamle.

Jag njuter färgprakten i guld, rost, koppar och karamell

Vårt tåg tillhör de långsamma som håller tiden.

Männen intill mej talar om Stockholmsstressen, den dagliga jakten på parkeringsplats, köer från och till jobbet, det tuffa klimatet på arbetsplatsen, när de ska ha råd att gå i pension.  Jag känner igen deras samtal från pjäsen  ”Tisdagar med Morrie” som nu spelas på Intiman vid Odenplan i Stockholm.  Där gestaltas den medelålders mannen som är mitt upp i sin yrkeskarriär och stressar från uppdrag till uppdrag med mobiltelefonen tätt tryckt intill örat. När han genom ett TV-program blir påmind om sin gamle lärare och mentor professor Morrie beslutar han att göra ett sjukbesök. Han reser till professor Morries hem och vänskapen återuppstår liksom mentorskapet. Den, i ALS,  döende professor Morrie talar om sin sjukdom med sorg och tapperhet medan han förmedlar livsinsikt som berör oss alla i publiken.

Detsamma gör Ylva Eggehorns i boken  ”Älska tappert” - Jag tänker att det  enda råd de två männen intill mej behöver är: glöm inte bort att älska. Älska era medtrafikanter, arbetskamrater och grannar, krama syster och käresta, lyssna uppmärksamt på den unge och omfamna det nyfödda livet.

På väg ut till barndomens ö stannar får vi låna barnbarnet en liten stund. Då blir livet nytt och spännande, en elvisp blir ett tåg, en skallra en telefon, ett kex en spännande smakupplevelse. Livet blir inte större än när ett barn fäster blicken och håller hårt om lillfingret.

Vad händer hos den som kan skjuta ett barn. Var fanns människan inom den som steg på en skolbuss i Pakistan och siktade på ett barn huvud, sköt i avsikt att döda flickan som frimodigt sagt:

”I don´t mind if I have to sit on the floor at school.

All I want is education. I´m afraid of no one”

Malala Yousafzai, 14 år

Nu kämpar läkarna för hennes liv på ett sjukhus i England och så många världen över följer hennes kamp och en ny beslutsamhet växer fram. Detta får inte upprepas, flickor måste, likväl som pojkar, garanteras rätten att gå i skola, lära sig läsa och skriva och få bra utbildning. Skydd och resurser måste sättas in för att påskynda denna utveckling.

Jag tror ibland att fredens nycklar vilar i kvinnors händer. Kan det vara så att nyckelmakten inte alls ligger hos påven i Rom utan hos en tonårsflicka som kanske heter Malala. Ylva Eggehorn skriver:

”Kristusmönstret avtecknar sig i den tro som aldrig kan alliera sig med makten. Ett gemensamt arbete från trons och vetandets företrädare för att bekämpa alliansen mellan tro och makt är kanske den viktigaste uppgiften i vår tid”.