Jag började tränade samordnarkonsten väldigt tidigt i en växande familj och stor släkt, valde sedan koordinatorsjobb som lärare, pastor,kursföreståndare och som samordnare för frikyrkofamiljen i Sveriges Kristna Råd. Den här varierande resan på detta lilla runda klot i universum försöker jag få ihop med humor, vänner, musik, böcker, vatten, vind och all den kärlek himlen rymmer.
Varje inbjudan måste bedömas utifrån situationen. Särskilt när du är en offentligt person, pastor, företagsledare, politiker..... Varför får jag denna inbjudan? Vad kräver den här inbjudan av mej? Har inbjudaren vinning av att jag kommer? Är detta en prioriterad inbjudan just nu i min tjänst, i mitt liv?
När jag som generalsekreterare i Sveriges Frikyrkosamråd och som frikyrkosamordnare inom Sveriges Kristna Råd fick en inbjudan från Vita Huset att delta i en årlig bönefrukost gjorde jag många övervägande. Jag hade redan ett år innan tackat ja till ett nordiskt möte där viktiga personer för min yrkesutövning skulle delta. Jag var borta fyra dagar i veckan från min familj och ville jag vara hemifrån ännu en längre period än vanligt? Hur stor skillnad skulle min närvaro göra på en frukost med hundratals inbjudna. Vi resonerade och övervägde, på jobbet och hemma.
Jag tackar nej till USA och ja till Norden och tid med familjen.
Nu när tre offentliga personer, partiledarna Kristersson, Sabuni och Bush-Thor tackar ja till fem dagars födelsedagsfirande för 60-åriga Micael Bindefeld i Tel Aviv undrar jag hur de tänker.
De avstår att vara närvarande i samtalet dels om nya budgeten, dels om hur möta utmaningen med gäng-kriminaliteten. De väljer att låta sig bjudas och flygas till en födelsedagsfest för Sveriges mesta festfixare.
Ebba Bush Thor verkar kluven i sin mediala framtoning då hon inte twittrar om denna resa utan just idag då festen pågår för fullt, väljer att twittra om när hon besöker vanligt folk i Sverige. De som inget vet kan tro att hon just idag gör ett bondgårdsbesök.
Jag städar bland minnen och är nöjd med att jag avstod presidentfrukosten till förmån för kolleger i Norden och min familj hemma i Kungsbacka.
Mustig. ”Oliver!” är en storslagen uppsättning på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG
Göteborgsoperan.
Publik: Utsålt.
Bäst: De magnifika masscenerna.
Sämst: Det tappade tempot i andra akten.
Fråga: ”Så länge han behöver mig” måste väl ha inspirerat till Ainbusks ”Älska mig” med musik av musikalfantomen Benny Andersson…?
Kanske tillhör inte ”Oliver!” den mest tidlösa av musikaler. Åtminstone inte om den ställs mot Charles Dickens roman om den fattige, föräldralöse pojken Oliver i Londons 1830-tal. Men när Göteborgsoperan väljer att göra denna Lionel Barts musikal från 1960 sparas det inte på krutet. Det är en formidabel, storslagen uppsättning med extra allt, totalt 60 personer på scen, varav hälften barn. Regissör – och koreografen – Fredrik Benke Rydman har samlat ensemblen till en färgstark och imponerande föreställning där det inte brister i kreativitet i någon scen gällande dans, kostym eller scenografi.
Här excellerar Lehna Edwalls kostymer som är både fantasirika, vackra och förvridna, som för att finna ett barns perspektiv. Rika klär i prakt, fattig i smuts och lump. Ungefär så. Till det Frida Arvidssons scenografi som starkt visar visa det smutsiga London på 1800-talet, fyllt av föroreningar och kolpartiklar i luften.
Men föreställningen börjar redan innan publiken har hittat sina platser. Uppflugna som flugor på en vägg sitter tre frossande herrar som smackande äter en till synes oändlig måltid. Kontrasten mot den inledande, suggestiva scenen med barnen i rader ätandes sin vattniga välling, drömmandes om riktig mat, är stark.
Storslaget. Masscenerna är många och magnifika. Foto: MARKUS ANDERSSON
Fredrik Benke Rydman kan sina masscener, får dem suggestivt levande och skapar emellanåt mustiga, detaljrika Bruegheloljemålningar som i storslagna ”Oom-pah-pah”, den ena av Nancys (Caroline Gustafsson) solonummer.
Jo, det här är en fröjd för båda öga och öra. Arrangemangen är uppdaterade, fräsande starka och med en egg som originalet inte har. Detta utan att tappa melodier eller särart.
Fantastiska barn. Barnen på scen drar ett stort lass. Som rollen Oliver (här Pontus Sköldberg). Foto: LENNART SJÖBERG
Barnen är fantastiska och bär i många delar fram flera scener. Det är en fröjd att se. Tyngst börda drar naturligtvis Oliver (i premiären Viktor Werlenius) och Dodger (Wilmer Hellsten) samt ungarna kring Fagin. Som just Fagin gör David Lundqvist en karismatisk karaktär med stark närvaro och, emellanåt, stor akrobatik. Caroline Gustafsson lyckas i allt myller på scen sätta allt ljus på sig, inte bara i nämnda ”Oom-pah-pah” eller ”Så länge han behöver mig”, utan också i sitt agerande.
Jo, det är ett myller på scen. Mycket att ta in, rika porträtt från huvudrollerna till minsta (yngsta – enastående Leo Stadelman Andréas kan väl inte vara mer än fem år!) roll i ensemblen. Allt hålls förnämligt på plats av Fredrik Benke Rydman.
Visst, det skapas ett märkligt tomrum när Oliver vaknar i en renbäddad, riktig säng i Mr Brownlows hem. Där uppstår inte den förväntade humorn vid Dr Grimwigs (Ola Forsberg) besök. Dessutom känner jag mig vilsen i finalen.
Detaljer, emellertid, som jag kan fördra i denna förställning som bitvis håller världsklass.
Se den! Se om den!
Oliver!, Göteborgsoperan, premiär 14 september 2019
Av: Lionel Bart efter Charles Dickens roman ”Oliver Twist” (1838).
Översättning: Ulricha Johnson.
Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman.
Medregissör: Victoria Brattström.
Dirigent/musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere.
Scenografi: Frida Arvidsson.
Kostymdesign: Lehna Edwall.
Ljusdesign: Tobias Hallgren.
Ljuddesign: Dennis Barkevall.
I rollerna: Viktor Werlenius (delar rollen som Oliver med Pontus Sköldberg och Mathias Graffner), Wilmer Hellsten (delar på rollen som Dodger med Max Johnsson och Enis Syla), David Lundqvist (Fagin), Caroline Gustafsson (Nancy), Tobias Ahlsell (Bill Sikes), Markus Pettersson (Mr Bumble), Anna-Maria Hallgarn (änkan Corney), Lars Bethke (Mr Sowerberry), Åsa Fång (Mrs Sowerberry), Emilia Hallstensson (Charlotte Sowerberry), Nils Reinholtz (Noah Claypole), Sigrid Thomas Lyri (Bet) med flera, totalt 60 på scen varav hälften barn.
Hänvisas till en ny ”familj” i en livsfarlig miljö.
För runt 30 barn och ett par dussin vuxna har Rydman skapat en väl fungerande koreografi som sömlöst rinner in i regin och musiken. Musikalen från 1960 har här fått ny översättning av Ulricha Johnson. Den är fräsch och aktuell utan att svära mot scenografi och kostymer från Dickens tid: ett sotigt London i krinoliner och höga hattar, svarta hus och dis kring broarna över Themsen - allt som ritat av George Cruishank, han med originalillustrationerna till Oliver Twist.
Som russin i kakan är det strösslat med fina sångliga rollporträtt. Gatflickan Nancy, rakt sjungen av Caroline Gustafsson, lyckas förklara bättre än många sociologer varför kvinnor (obegripligt nog) backar upp en brutal skurk!
Den är fräsch och aktuell utan att svära mot scenografi och kostymer från Dickens tid.
Ska man spela musikal i ett operahus och ska man ta upp en gammal favorit som Oliver Twist har Rydman gjort allt rätt. Han har tagit det seriösa i berättelsen på saltaste allvar: Dickens vilja att väcka debatt mot den inhumana fattigvården är lätt att översätta i tanken till vår tid. Uppsättningen omfamnar musikens kända hits och Rydman har sett barnen som jämlikar i flödande masskoreografi och generös bildglädje i stort och smått.
RECENSION. Sentimentaliteten finns redan i Charles Dickens roman ”Oliver Twist”. Det lyckliga slutet kommer som plåster på såren efter all hard core-skildring av Londons undre värld. Den är realistisk och insiktsfull i sin bild av kriminalitetens olika nivåer, av barnens rättslöshet kring mitten av 1800-talet och av kvinnornas underordnade ställning.
Jag tillåter mig att tröstas i Göteborgsoperans varma mörker och blir tårögd av att lille Oliver till slut finner sin morfar och ett hem, efter tiden på asyl och hos ficktjuvskungen Fagin.
Jag tillåter mig att tröstas i Göteborgsoperans varma mörker.
Musikaler har nästan alltid mycket allvarliga teman, och Lionel Barts musikal från 1960 är typisk. Men musikalen som form är ett skruvstäd, hårt inkilad i sin tradition och en marknad för alla musikalartister som utbildats i showdans och fjättrar den i Fame-stil. Därför är det extra intressant att se Fredrik Benke Rydman lirka musikalen ur sina ingrodda gängor koreografiskt. Han lyckas finna nya rörelser och fraseringar i en lika generös som osockrad och streetsmart uppsättning.
Rydmans första idé för att förnya gestaltningen var att en flicka skulle spela huvudrollen. Det kunde inte innehavarna av rättigheterna acceptera, musikalernas värld har sin egen polis. Och eftersom hela Göteborgsoperan redan satsade för fullt, fick man avstå och rätta in sig i ledet.
Trist, men inte bara; parallellen till dagens hemlösa, småkriminella pojkgäng på gatorna i större svenska städer blir tydligare så här. Samma killar då som nu som hänvisas till en ny ”familj” i en livsfarlig miljö.
SCEN
Fantastiska insatser av barnen i musikalen ”Oliver!”
Av: Lionel BartRegi och koreografi: Fredrik Benke RydmanScenografi: Frida ArvidssonKostymdesign: Lehna EdwallDirigent: Bjorn DobbelaereSolister: Viktor Werlenius, Wilmer Hellsten, David Lundqvist, Caroline Gustafsson, Tobias Ahlsell, Markus Pettersson, Anna-Maria Hallgarn, Lars Bethke, Åsa Fång, Ehmilia Hallstensson, Nils Reinholtz, Sigrid Thomas Lyri, Lars Hjertner, Ingahlill Wagelin, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg
De många barnen som medverkar i Göteborgsoperans uppsättning av ”Oliver!” gör fantastiska insatser. Men föreställningen lider också av en viss teknisk distansering, menar Magnus Haglund.
Charles Dickens 1800-talsroman ”Oliver Twist” är en av de klassiska berättelserna genom sina pregnanta personporträtt, händelserika strapatser och skarpa genomlysningar av klassamhället. Den kombination av fränhet, humor och viktoriansk sentimentalitet som driver historien framåt är också huvudingre dienser i Lionel Barts musikalversion från 1960.
Här har karaktärer som Fagin, Nancy och Bill Sikes försetts med minnesvärda sångnummer där ett gammaldags music hall-arv förvaltas och möter ett mer samtida tonspråk. Men framförallt är det barnperspektivet som gör musikalen speciell, med den troskyldige Oliver som blickfång och tonalt centrum. De många kollektiva scenerna, där rånarligan med fart och fläkt gestaltar en sorts karnevalisk yra och skämtsamhet, skapar en medryckande älskvärdhet som i mycket är musikalens kännemärke.
Det är ett klokt val av Göteborgs operan att anlita den framgångsrike koreografen Fredrik Benke Rydman för en nyinstudering och uppdatering av Lionel Barts verk. Kunskaperna som dansare och koreo graf och hans absoluta känsla för tajming betyder mycket för det som får musiken att leva och kommunicera. I rörelsemönster, komiska kollisioner och koreograferade våldshandlingar får berättelsen tydliga konturer. Det är svårt att inte imponeras av det rytmiska svänget och drivet i dansnumren, i sättet som kropparna tar scenen i besittning.
Inför premiären har Göteborgs operan gjort en viss affär av att det är så många barn som medverkar, sammanlagt närmare 70 stycken, fördelade på tre olika lag. Benke Rydman lyckas med den äran anta utmaningen och får de många barnen att agera i synkroniserade rytmiska insatser som känns livfulla snarare än styrda. Det är vackert och roligt på samma gång, men utan att hamna i det gullighetsfack som är en uppenbar risk med det här verket.
Viktor Werlenius är mycket bra som den olycklige barnhemspojken Oliver som vandrar genom de olika verkligheterna. Han sjunger de hjärtskärande fraserna i sången om kärlekens väsen med en otvungen känsla, rakt och enkelt. Det är i de här stunderna, när spelet är avskalat, som föreställningen är som mest övertygande.
Men det har också blivit en uppsättning som i vissa passager skapar distansering snarare än närhet. Det har delvis tekniska förklaringar. Sångljudet är stundtals hårt och skarpt på ett sätt som tar bort delar av den melodiska värmen. Det gör att några av de bärande scenerna, som Nancys stora sångnummer i andra akten, inte riktigt når fram. Caroline Gustafsson är onekligen skicklig som den motsägelsefulla Nancy, som slits mellan kärleken till den hårdföre skurken Bill Sikes och engagemanget i Olivers öde. Men känslosamheten blir gäll snarare än innerlig.
Just den här sången, ”Så länge han behöver mig”, är påfallande lik Josefin Nilssons paradnummer ”Älska mig som den jag är”, komponerat av Benny Andersson. Benny Anderssons lån eller stöld av melodin får extra laddningar i ljuset av att de hårda villkor som de unga ficktjuvarna, styrda av Fagin och Bill Sikes, lever under. Citaträtten är omtvistad, men det är en märklig känsla att höra melodin, när inledningsfraserna numera är så förknippade med Josefin Nilssons livshistoria.
David Lundqvist gör en fin gestaltning av rollen som Fagin, med en höjdpunkt i den långa självuppgörelsen i andra akten, där situationskomiken och melankolin möts på ett frigörande vis. Tobias Ahlsell fångar mörkret i Bill Sikes karaktär, men föreställningen har svårt att hantera de abrupta slutscenerna, när Sikes blir skjuten på London Bridge, efter att ha slagit ihjäl Nancy. Det blir lite rumphugget och avklippt.
Då är drömscenen tidigare i samma akt, med kostymören Lehna Edwalls fantastiska kreationer i olika pastellfärger, starkare som uttryck. Här finns en vila och en sorts mild absurdism som berättelsen mår bra av. Något irrationellt tar vid och öppnar perspektiven. Det får tonerna att flyga omkring, precis som blomster- och jordgubbsgestalterna som stiger och sjunker. Scenbilden skulle kunna vara hämtad ur den engelska barnlitteraturen från början av 1900-talet, eller någon av Tim Burtons filmer.
Det som gör ”Oliver!” till en fin musikal är just de ålderdomliga dragen, och det gäller också hur musiken låter. Det kräver en miniatyr känsla och ett finmekaniskt arbete som står i viss konflikt till den teknik iver som präglar moderna musikaluppsättningar, inklusive denna föreställning. Det bombastiska och storslagna tar lätt udden av de små gesterna, det som blir synligt i ansiktsuttryck och enkla handrörelser.
Scenrecension: ”Oliver!” på Göteborgsoperan blandar samhällssatir och trallvänliga melodier
Viktor Werlenius som Oliver. Foto: Lennart Sjoberg
”Oliver Twist” i musikalform, fungerar det verkligen? DN:s Johanna Paulsson imponeras av ensemblens kollektiva kraft snarare än av de enskilda prestationerna i ”Oliver!” på Göteborgsoperan.
Det smaskas och snaskas redan innan ridån går upp. Här sitter tre överklasskarikatyrer med runda clownmagar och tar för sig från dignande fat. Barnhemsbarnen nedanför på scen får nöja sig med kornvällingen som änkan Corney (Anna-Maria Hallgarn) slevar upp i takt med musiken. Men de drömmer förstås om ”Food, glorious food”, eller ”Mat, ljuvliga mat”, som det inledande ensemblenumret heter i Ulricha Johnsons gatusmarta nyöversättning med 2000-talstugg som ”fett” och ”chill”.
”Oliver!” betraktas av många som den bästa brittiska musikalen. Andra menar att Lionel Bart bara gjorde med Charles Dickens roman ”Oliver Twist” vad Disney gjorde med Rudyard Kiplings ”Djungelboken”. Oavsett hur man ser på saken är musikalen en säregen och förbluffande välfungerande blandning av samhällssatir och trallvänliga melodier.
Markus Petterssons buffliga Mr Bumble – föreståndaren som tar Oliver i örat för att pojken har mage att be om mer mat och sedan säljer honom – ser ut att ha klivit rakt ut ur filmversionen från 1968. Men i övrigt bygger Göteborgsoperan sitt eget universum av tragikomiskt förvrida vuxenkaraktärer som ständigt sviker och utnyttjar barnen. Från de Tim Burton-skruvade begravningsentreprenörerna Mr och Mrs Sowerberry (Lars Bethke och Åsa Fång med extra långa armar) till David Lundqvists djupt störande rollfigur Fagin som kallar sitt gäng av ficktjuvande småpojkar för ”gullisar”.
Men den verkliga finessen här är varken Lehna Edwalls fantasifullt vackra kostymer eller Frida Arvidssons scenografi med fiffigt flyttbara storstadssiluetter i sotgrått, utan hur symbiosen mellan musik och rörelse skapar ett eget slags berättande. När Bart komponerade musiken lär han ha gjort det utifrån hur de olika personerna går. Något som Fredrik Benke Rydman tagit fasta på i sin koreografi och regi (tillsammans med Victoria Brattström).
Man har fått avslag på moderniserande musikändringar, men leker istället med tempot och frilagda detaljer. Under Bjorn Dobbelaeres ledning får orkestern både förstärka och fylla i dialogen. När den grovt kriminelle Bill Sikes (en riktigt otäck Tobias Ahlsell) första gången gör entré behövs inga repliker.
Caroline Gustafsson gör ett psykologiskt begripligt porträtt av Nancy, rivig och självständig, men ändå så bunden vid sin misshandlande make Sikes, som till slut slår ihjäl henne. Den stora barnensemblen har under året drillats i en ”Oliverskola” och vid premiären gör Viktor Werlenius en hjärtknipande huvudrollsinsats som Oliver, flankerad av Wilmer Hellstens streetdance-sluga Dodger.
Men egentligen är kollektivets starka insatser viktigare än de enskilda prestationerna i en musikal som bygger lika mycket på masscener (tänk den svängiga ”Om-pa-pa”) som på ballader. Jag kan ha betänkligheter över vissa grepp, men imponeras ändå av en finurlig uppsättning som aldrig står stilla.
