I lördags, 14 september, var det premiär för musicalen Oliver Tvist på Göteborgsoperan och premiär för far och son på samma scen. Leo, vårt äldsta barnbarn, som tillsammans med 100 barn gått ett helt år i Oliverskola, har de senaste två månaderna repeterat rollen Nipper, en av de sju i barngänget. Hans pappa Jacob agerade i fem olika rollgestalter.
Men dramatik föregick premiärkvällen. I fredagsmorse var det något inom pappa Jacob som sa att kanske Leo skulle vara hemma från skolan och ladda inför premiären. Men det var dags för skolfoto och Leo ville vara med. Korten togs kl.10.00. Klockan 11.00 ringer Jacobs telefon. Leo har ramlat i skolan och slagit pannan i en sten. När Jacob hämtar Leo har han ett stort plåster över ögonbrynet. Under eftermiddagen och kvällen svullnar ögat upp och det blir en ordentlig blåtira. Dilemma! Ska preimär-medverkan blåsas av? Hälsan går först. På morgonen säger Jacob till Leo att det kanske inte är klokt att du spelar ikväll. Leo vänder Jacob ryggen och säger "Pappa det här är viktigt är mej".
Caroline använder husmorsknep med isblåsa och svullnaden går ner något. Synen är inte påverkar, han ser som han ska. Blåtiran passar väl in på Leos rollkaraktär.
18.40 intar han scenen med de sex andra i gänget runt Fagin. Caroline och jag har fått biljetter nära scenen. Vi kramar varandras händer. Christer, Mohammad och Ephraim sitter på andra parkett.
Och Leo, liksom de andra, levererar strålande. Leo kommer i blickfånget, han är trots allt yngst med sina 7 år. Han är mjuk i kroppen, slänger med huvudet i dans, gör alla moves självklart och har en kaxig attityd när han stjäl en klocka och försöker få behålla den trots att Fagin beordrar alla killarna att överlämna stöldgodset till honom.
"Tiden går fort för det är så roligt" har Leo sagt under de långa repetitionseftermiddagarna och den här kvällen agerar han med barnets självklarhet på scen.
Det är en strålande föreställning med ett starkt budskap. Se barnet, se den utsatta, sluta döma och fördöma. Det finns en människa, ett livsöde bakom den/de förtappade. "Går det att ge/få en ny chans?" är den avslutande frågan som Fagin ställer när han körs in på rullstol i avslutande scenen.
Just nu pågår ett högljutt politiskt samtal omkring de kriminella gängens framfart. Det ropas på fler poliser och hårdare straff. Ingen nämner de utsatta inom gängen, styrda av stenhårda ledare som på avstånd dirigerar spelet på gatan. Oliver Tvist kommer som ett viktigt inlägg i den dagsaktuella debatten.
Fantastiska insatser av barn i musikalen ”Oliver!”
MUSIKAL
Göteborgsoperan
Oliver!
Av: Lionel BartRegi och koreografi: Fredrik Benke RydmanScenografi: Frida ArvidssonKostymdesign: Lehna EdwallDirigent: Bjorn DobbelaereSolister: Viktor Werlenius, Wilmer Hellsten, David Lundqvist, Caroline Gustafsson, Tobias Ahlsell, Markus Pettersson, Anna-Maria Hallgarn, Lars Bethke, Åsa Fång, Ehmilia Hallstensson, Nils Reinholtz, Sigrid Thomas Lyri, Lars Hjertner, Ingahlill Wagelin, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg
De många barnen som medverkar i Göteborgsoperans uppsättning av ”Oliver!” gör fantastiska insatser. Men föreställningen lider också av en viss teknisk distansering, menar Magnus Haglund.
Charles Dickens 1800-talsroman ”Oliver Twist” är en av de klassiska berättelserna genom sina pregnanta personporträtt, händelserika strapatser och skarpa genomlysningar av klassamhället. Den kombination av fränhet, humor och viktoriansk sentimentalitet som driver historien framåt är också huvudingre dienser i Lionel Barts musikalversion från 1960.
Här har karaktärer som Fagin, Nancy och Bill Sikes försetts med minnesvärda sångnummer där ett gammaldags music hall-arv förvaltas och möter ett mer samtida tonspråk. Men framförallt är det barnperspektivet som gör musikalen speciell, med den troskyldige Oliver som blickfång och tonalt centrum. De många kollektiva scenerna, där rånarligan med fart och fläkt gestaltar en sorts karnevalisk yra och skämtsamhet, skapar en medryckande älskvärdhet som i mycket är musikalens kännemärke.
Det är ett klokt val av Göteborgs operan att anlita den framgångsrike koreografen Fredrik Benke Rydman för en nyinstudering och uppdatering av Lionel Barts verk. Kunskaperna som dansare och koreo graf och hans absoluta känsla för tajming betyder mycket för det som får musiken att leva och kommunicera. I rörelsemönster, komiska kollisioner och koreograferade våldshandlingar får berättelsen tydliga konturer. Det är svårt att inte imponeras av det rytmiska svänget och drivet i dansnumren, i sättet som kropparna tar scenen i besittning.
Inför premiären har Göteborgs operan gjort en viss affär av att det är så många barn som medverkar, sammanlagt närmare 70 stycken, fördelade på tre olika lag. Benke Rydman lyckas med den äran anta utmaningen och får de många barnen att agera i synkroniserade rytmiska insatser som känns livfulla snarare än styrda. Det är vackert och roligt på samma gång, men utan att hamna i det gullighetsfack som är en uppenbar risk med det här verket.
Viktor Werlenius är mycket bra som den olycklige barnhemspojken Oliver som vandrar genom de olika verkligheterna. Han sjunger de hjärtskärande fraserna i sången om kärlekens väsen med en otvungen känsla, rakt och enkelt. Det är i de här stunderna, när spelet är avskalat, som föreställningen är som mest övertygande.
Men det har också blivit en uppsättning som i vissa passager skapar distansering snarare än närhet. Det har delvis tekniska förklaringar. Sångljudet är stundtals hårt och skarpt på ett sätt som tar bort delar av den melodiska värmen. Det gör att några av de bärande scenerna, som Nancys stora sångnummer i andra akten, inte riktigt når fram. Caroline Gustafsson är onekligen skicklig som den motsägelsefulla Nancy, som slits mellan kärleken till den hårdföre skurken Bill Sikes och engagemanget i Olivers öde. Men känslosamheten blir gäll snarare än innerlig.
Just den här sången, ”Så länge han behöver mig”, är påfallande lik Josefin Nilssons paradnummer ”Älska mig som den jag är”, komponerat av Benny Andersson. Benny Anderssons lån eller stöld av melodin får extra laddningar i ljuset av att de hårda villkor som de unga ficktjuvarna, styrda av Fagin och Bill Sikes, lever under. Citaträtten är omtvistad, men det är en märklig känsla att höra melodin, när inledningsfraserna numera är så förknippade med Josefin Nilssons livshistoria.
David Lundqvist gör en fin gestaltning av rollen som Fagin, med en höjdpunkt i den långa självuppgörelsen i andra akten, där situationskomiken och melankolin möts på ett frigörande vis. Tobias Ahlsell fångar mörkret i Bill Sikes karaktär, men föreställningen har svårt att hantera de abrupta slutscenerna, när Sikes blir skjuten på London Bridge, efter att ha slagit ihjäl Nancy. Det blir lite rumphugget och avklippt.
Då är drömscenen tidigare i samma akt, med kostymören Lehna Edwalls fantastiska kreationer i olika pastellfärger, starkare som uttryck. Här finns en vila och en sorts mild absurdism som berättelsen mår bra av. Något irrationellt tar vid och öppnar perspektiven. Det får tonerna att flyga omkring, precis som blomster- och jordgubbsgestalterna som stiger och sjunker. Scenbilden skulle kunna vara hämtad ur den engelska barnlitteraturen från början av 1900-talet, eller någon av Tim Burtons filmer.
Det som gör ”Oliver!” till en fin musikal är just de ålderdomliga dragen, och det gäller också hur musiken låter. Det kräver en miniatyr känsla och ett finmekaniskt arbete som står i viss konflikt till den teknik iver som präglar moderna musikaluppsättningar, inklusive denna föreställning. Det bombastiska och storslagna tar lätt udden av de små gesterna, det som blir synligt i ansiktsuttryck och enkla handrörelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar