Håll distans, håll ut, håll i, säger Folkhälsomyndigheten och vi kippar efter luft efter de små barnahänderna, de vuxnas omfamning och vännernas handslag.
Vårt äppelträd blommar som aldrig förr, bina surrar från blomma till blomma. Naturen andas nyfödelse.
Våren är som vackrast och kommer till oss som en tröst trots bakslag med bister kyla och näranog frostnätter.
Vi lägger markduk över jord där frön planterats, lökar satts och rädisor förväntas komma.
Det är som om också vi själva är under markduk, en markduk som ska skydda oss från smitta,
svår sjukdom och kanske för tid död.
En markduk som också ska skydda vården för överbelastning och hindra omsorgen om att kollapsa.
Det är många svarta rubriker omkring oss. Äldreboende vars ledning inte lyckats mobilisera i tid, ge direktiv till personal, avgränsa, skaffa skyddsutrustning.
Det finns lysande undantag som Ale kommun och Alingsås som klarat krisen utan några dödsfall.
Våra kompetenser sätts på prov, liksom vår förmåga att göra rätt, vår kraft att avstå för ett högre syfte än mitt eget välbefinnande.
Jag hoppas vi kan hålla ihop och följa den strategi som bygger på Folkhälsomyndighetens rekommendationer
och eget ansvar.
Länder som proklamerat nödläge och kallat in ordningsmakt och militär för att kontrollera att ingen lämnar hemmet annat än för mat och sjukvård har gjort ett annat val. Ingen kan än bedöma vad som tjänat bäst.
För oss gäller att hålla ut och hålla i, ta semester på hemmaplan, njuta fågelsång och vårens prakt, ta hand om våra närmaste, hålla kontakt med vänner och bekanta, ringa några extra telefonsamtal, skriva gammaldags brev och skicka hälsningar genom luften. Kampsång är också bra.
Vi tre som lever i en liten kommunitet på Tjörn avslutar varje dag med aftonandakt och min 92-åriga mamma börjar varje dag med ett rundbrev till sina barn med tankar om livet.
Det är en nåd att få en tid med älskad mamma, en tid utan stress och jäkt, en tid av samtal och eftertanke.
