Löven fallen, det är höst.
Hela sommaren har mamma bott hos oss, vilken nåd att ha fått bereda en fristad i denna pandemi. Hälsan är som hälsan är när man är 92 år. Kroppen har sina svaga punkter, den är använd, den är inte längre ung och stark. Men sinnet är inte slitet. Mamma är alltjämt en nyfiken, intresserad människa, kunnig, kompetent, smart, läsande och älskande. Hon följer sina nära och kära, hon följer världen och hon ber ...
Nu faller löven längst vår väg. Det är dags för förändring. Mamma flyttar in till stan 1 november.
Vi har i helgen sagt adjö till kära Saga, den snipa som blev vår första gemensamma båt. Hon har lärt oss våga havet, upptäcka skärgården omkring oss, bedåras av solnedgång på en ensam ö, gå på grund, bli räddade av Sjöräddningen, fiska makrill, lägga till i hamnar, tuffa över fjord och längst leder, bryggsegla och ha en tillflykt när huset blev för fullt. Igår togs hon upp i vaggan i Ängeviken och rullade vidare på nya äventyr med ny ägare.
Imorgon kör godhjärtade Gunno ner Christer och Gunnar Fhager till en liten skyddad vik och hämtar den båt som ska bli vår kamrat kommande år. Hon har det fina namnet Annika. De ska ta henne längst hela kusten till Askerö varv där hon får en plats i vinter. Det blir en tur på 7-8 timmar för hon går inte så fort. Det blir spännande att möta henne vid varvet imorgon em. Väderutsikterna är god, nästan ingen vind och inte heller regn.
Jacob har släppt sin första egna låt i helgen. Den berör nerven av den stora förälskelsen som kapslar in och skyddar från all ondska, tiden i förälskelsens park och sedan att leva vidare i en mognande kärlek, kanske få barn, ta ansvar och förbli trogen, att längta, att hålla fast, att veta vi har varandra till låns.
https://open.spotify.com/album/5I6ThBql5Z1qUQmoEVYpiP?highlight=spotify:track:6f7yVwlDFLoRK5LB8TDNNA
