Det är tidig morgon och mörkt ute. Jag tänder en brasa, sveper in mej i röda pläden och läser ett kapitel om frihet i Joel Halldorfs bok "gud.jakten". Det är måndagen efter andra advent. Igår såg vi tre gudstjänster på skärmen, en som var så platt så vi stängde av, en som var från vår egen församling som berörde, en från Flatås där Gunilla läste text och berättade om barnbarnet som ville tända ljus i den tomma kyrkan, sitta stilla och sjunga, valde sång och sjöng med andakt "Imse Vimse Spindel".
Jag minns andra advent förra året när vi firade gudstjänst i Turistkyrka i Puerto de la Cruz. Adventspsalmer, gäster på besök, kyrkkaffe .... allt var självklart.
Nu har vi inte varit i en kyrka mer än vid två tillfällen sedan pandemin bröt ut och vi kom tillbaka till Sverige. Det är verkligen konstigt. Vi som levt så intensivt kyrkans värld, inte minst de senaste års på Teneriffa, med flera samlingar i vecka och gudstjänster varje söndag. Joel Halldorf formulerar frågan om det finns någon skillnad på att följa en gudstjänst på skärm eller på plats. Ja, det är det och vilka konsekvenser det får återstår att se.
Nu sveper andra vågen av corona-viruset över oss och över världen. Nästan en miljon människor i världen har dött av detta virus, i Sverige närmare 7000 personer. Statsministern är allvarlig i sitt tal till nationen att nu gäller det att hålla restriktionerna, hålla avstånd, inte åka kollektivt, inte trängas i affärer, inte gå på kalas och inte bjuda hem till adventsglögg och pepparkaka. Gymnasieskolor hålls från och med idag stängt och all undervisning sker på distans.
På Teneriffa få man mötas i familjegrupper om sex personer, barn undantagna. I Sverige är det 8 personers- regeln som gäller. Vi slipper de i andra länder obligatoriska munskydden men är ålagda att hålla distans. Så människor möts utomhus så långt vädret tillåter, grillar och samlas runt eldkorgar. När Christer och jag går vår förmiddagsrunda över Pilane möter vi många vandrare. Naturen har blivit ett vardagsrum där vi kan koppla av, mötas, bjuda till fika.
Men många sjunker ner i ensamhet, äldre som inte fått umgås naturligt med andra på månader, ensamjobbare som sjunker ner i håglöshet och brist på stimulans, trångbodda som går varandra på nerverna, människor som faller ner i alkoholmissbruk, barn får bära sin föräldrar istället för tvärtom.
Det är en märklig tid. Det är en tid för reflektion och besinning. Hur har vi levt våra kiv, hur vill vi leva livet. Vad är viktigt, vad är oväsentligt. Kanske kan vi komma bort från konsumtionshets och överutnyttjande av jordens resurser. Kanske görs nya upptäckter i denna pandemins tid.
Jag är tacksam för böcker, fåglar runt knuten, levnadskamrat och relationer att vårda och vara rädd om. Brasan brinner sakta ut, det ljusnar och en ny vecka har börjar.
Må Guds ljus lysa in med hopp och frid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad adventstid.
