Nya gymnasielagen 

1 juli vid midnatt publicerade Migrationsverket på sin hemsida ansökningsblankett för den nya gymnasielagen, En så stor lättnad för alla dem som uppfyllde kriterierna för att få 13 månaders uppehållstillstånd för studier för att sedan återigen kunna söka för fortsatt utbildning och bevisa att hen kom i jobb. En lag med krav inskrivet att studier ska skötas och utbildning ska leda till jobb. Ungdomarna var redo, skolorna förberedda, nätverken ställde upp, alla kavlade upp armarna,

Pang så smäller Migrationsdomstolens anställda igen dörren och underkänner lagen, vägrar använda den, obstruerar.

Vi, vanliga medborgare med engagemang för de unga förstår inte hur detta är möjligt. Jag skriver till Dagen fredagen den 19 juli och det publiceras i nätupplagan lördagen den 20 juli. 1,800 delningar och en röstning med 85% som håller med, ca 800 röster. Kampen går vidare.

Hösten 2015 var jag, tillsammans med olika representanter för civilsamhället, kallad till ett möte med Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Anders Danielsson. Jag var där som företrädare för Sveriges Frikyrkosamråd. Generaldirektören beskrev utmaningen i att hitta boende till alla dem som kommit.  Enligt Anders Danielsson hade Migrationsverket länge förutspått den flyktingström som världen nu fått upp ögonen för och han fortsatte med att konstatera "– Vi som jobbar med det här är inte förvånade. Det som sker just nu är att väldigt många kommer till Europa och trycket ökar. Människor är desperata och flyr. Som jag ser det är det en konsekvens av de konflikter och krig vi har i världen. Om vi tycker vi har mycket flyktingar och asylsökande så kan man åka till Libanon som har tagit emot 1,2 miljoner, och har en befolkning på fyra miljoner människor.Det är en kris för människorna som flyr, inte för oss, sa han och menade att tillsammans kan vi möta den akuta situationen."

Vi fick en power-point presentation över för den akuta situationen och utmaningen i att ordna boende för de många som kommit. Församlingar öppna församlingsgårdar och människor tog emot unga ensamkommande i sina hem. 

Jag stod tillsammans med frivillighetsorganisationerna på Stockholms Central och såg hur flyktingar steg av tågen, polis som hjälpte dem tillrätta, sjukvårdsteam utanför Forex, vatten, baguette och information hos Refuges Welcome och kyrkornas representanter, Röda Korset och många frivilliga som hjälpte till.   

Jag blev involverad i ett ankomstboende i Sundbyberg, en tom fabrikslokal där sängar ställdes upp, mat lagades, fritid organiserades med hjälp av några få anställda och många frivilliga. Vid nationaldagen utnämndes alla volontärer till årets Sundbybergare och vi fick hämta ut fina  diplom. 

Migrationsverket fick mycket att göra, högarna av ansökningar växte, pass kom på avvägar, akutsituationerna var många. En särskild ömtålig grupp flyktingar var barnen som kommit ensamma utan föräldrar eller släkt, alla med starka asylskäl och många utan ordnade möjligheter att återvända till ett krigshärjat Afghanistan, många hade förlorat kontakt med sina familjer.  Dessa unga placerades i familjehem, fick börja skolan och tack vare sin ungdom och höga motivation knäckte de snabbt språkkoden. Skolor i hela landet satsade på att ge god utbildning och civilsamhällets nätverk beredde plats för de unga.

Men så började en fruktansvärd karusell snurra. De unga fick vänta månader och år på besked från Migrationsverket. En åldersuppskivning, med hjälp av en mycket ifrågasatt metod som saknar brett forskningsstöd, påbörjades. När den unge väntat i över ett år kom så beskedet om avslag på asylansökan jämte en åldersuppskrivning. Den unge fick inte ens beskedet från Migrationsverket utan ofta genom sitt juridiska ombud som fick ta emot tårar och förskräckelse över att den personliga  identiteten ändrats av en myndighet tillsammans med ett beslut om avslag på asylansökan. 

”Min mamma vet när jag är född och det kan inte Migrationsverket ändra ” snyftade den ungdom jag var vuxenstöd för då han fick beslutet. Men advokaten sa att det nu är viktigare att jobba med skyddsskäl än bråka om åldersuppskrivningen. OK , sa ungdomen. 

Men han är bestulen sin ålder. Han har tvingats underordna sig ett felaktigt myndighetsbeslut. 

Så kommer sommaren 2018 , de unga har klarat språk, får betyg och erbjudande om sommarjobb inom såväl bygg som vård och omsorg. Hemtjänsten skriker efter sommarpersonal. När personal saknas dras de icke nödvändiga tjänsterna för de gamla in. Promenader och pedagogisk måltid (= sällskap medan man äter) stryks från veckoschemat, kvar blir medicin, hygien och värmning av mat. De unga går sysslolösa, de äldre får inte den omsorg de borde ha rätt till!

 De unga ensamkommande och alla vi som finns omkring dem hade hoppats och trott att sommaren 2018 skulle inneburit en lättnad och ett återvändande av tron på framtiden i Sverige. Den nya lag om ny prövning för studier som riksdagen klubbade igenom 1 juli gav nytt hopp. Den varma sommarsöndagen 1 juli satt jag tillsammans med många andra i Betlehemskyrkans församlingssal och fick information från organisationen Agape om hur de nya blanketterna skulle fyllas i. Veckan som följde fick det unga komma till olika kyrkor och samlingslokaler för att få hjälp att fylla i den nya blanketten. -Det här har jag väntat på i två år, sa den ungdom som bor hos oss. Vi firade med pizza och Coca-cola. 

Men så smäller domstolsväsendet igen dörren framför alla som väntar. Regering och riksdag, som består av landets folkvalda, har fattat ett beslut om ny prövning som ger de unga ensamkommande en chans att fortsätta sin skolgång i höst men lagen duger inte säger Migrationsdomstolen och alla är tillbaka i vänteläge. Det gäller  9000 ungdomar och alla närstående, från familjehem till lärare, gode män, advoktare och nätverk som engagerat sig och stöttat de unga genom åren.

Jag har sett en sida av Sverige och av myndighetsutövning som jag inte trodde fanns. 

Ett översitteri och en beskäftighet från Migrationsverk och Migrationsdomstolar som knappast kan höra hemma i en demokrati och i en rättstat.

Att släcka hopp hos unga människor kan få ödesdigra konsekvenser. 

En dag brister det och den unge orkar inte mer utan väljer att avsluta sitt liv. . 

En dag brister det och den unge skjuter i sig sin första spruta och framtiden ödeläggs. 

En dag brister det och den unge snattar en chipspåse eller en plånbok och alla chanser att få stanna går upp i rök.

Vi måste få tillbaka medmänsklighet och empati i beslut som handlar om andra människor.

Den här karusellen måste stanna. De unga har fått tumla runt länge nog. 

Kan inte tjänstemän skriva en lag som duger, kan inte domstolar agera medmänskligt, kan inte politiker hitta en lösning för dessa unga ser jag bara en anständig utväg.

Amnesti nu, genast,  för alla dem som kom under flyktingvågen 2015, som välkomnades då och som skött sig och bara väntar på att få fortsätta sin skolgång, sina jobb och få bidra till vårt land.