Igår sprang yngste sonen Göteborgsloppet för andra gången. Det var årets varmaste dag och svetten lackade hos löparna. "Varför gör jag det här?", tanken drabbade när han svängde av från Avenyn in på Vasagatan och visste att nu är det en bra bit kvar. Får jag för mej detta igen - vänligen hindra mej! Ändå,redan dagen efter, utmanas far och bröder av den yngste att hänga med och springa nästa år, bilda ett Andreaslag.Skulle inte förvåna mej om det blir så!
Mellansonen skickar en filmsnutt där den lille som nyss föddes travar omkring och sjunger Imse Vimse spindel. Det andra lilla barnbarnet sitter i sin vagn och iakttar intresserat omgivningen. Så mycket som hinner hända på ett år.
Maken hämtar andan efter att ha lett körsång i kyrkan denna pingstdag 2013 och jag njuter söndagseftermiddagen , att låta livet sakta ner och få hinna se en azalea slå ut på fönsterblecket. Utanför fönstret exploderar grönskan och jag ser inte längre husen på andra sidan lekparken. Syrenen står i knopp och behöver bara lite mer värme och vatten för att gå i blom.
Jag funderar på en mening i boken som jag läser .....framtiden sover i väntan på sig själv. Boken "När inget särskilt händer", av Billy Ehn och Orvar Löf gör gällande att det är i den intetsägande vardagslunken som världen sakta förändras på ett sätt som blir tydligt först långt efteråt.
Jag tror alltmer att den febrila aktiviteten är ett fäktande efter vind. Det är i lugnet, i samvaron, i mellanrummen som livet avgörs. I boken med den spännande titeln "Passagearbetet" skriver Walter Benjamin om de smala korridorerna mellan dröm och verklighet. I den korridoren finns gränsöverskridningen erfarenheter av fritt tänkande. Fantasi och verklighet tumlar runt och öppnar fönster till det ännu inte sedda.
Genom lågmälda aktiviteter praktiseras också olika sätt att hantera existentiella frågor och existentiella förluster. Rutinens upprepning skapar ordningar som både hämmar och möjliggör förnyelse. Min arbetskamrat gav mej en gång ett råd och sa -I tider av oreda håll fast vid rutinerna. De ska rädda dej.
Barnet det lilla måste lära sig att det finns tider och stunder för allt , från frukostmålet till adventskalender. Tomten kommer inte till midsommar och farmor kommer bara ibland. Göteborgsvarvet går inte av stapeln i november. Pingstdagen kommer inte förrän 40 dagar efter påsk. Lärjungarna fick uppmaningen att vänta på det som var utlovat, den Heliga Andan, Hjälparen.
Det som har betydelse närmar sig långt bort ifrån som en längtan.
Det efterlängtade, mötet, kallelsen, Guds tilltal kommer till oss från framtiden. Vi kontrollerar inte utan öppnar oss och låter framtiden landa. Jag tror att det är det som kallas tillit.
