Tacksamhet över den kalla dagen som gav ro till sammanfattning, ny riktning på tanken och störst av allt ett gott besked från de resande långt hemifrån. Som ett bönesvar kom meddelandet att systersonen mår bättre. Denguefeber har släppt sitt grepp. På sjukhuset i Saigon säger läkaren att den unge svenske mannen behöver inte komma tillbaka för ytterligare vätsketerapi. Det går att fortsätta Asienresan. Vi knäpper våra händer i tacksamhet!
Det är gott att det finns läkarvård att tillgå långt hemifrån.
Samtidigt känner jag en skam över det som står att läsa som första nyhet i dagens tidning att barn och ungdomar i Sverige med svåra psykiska problem nekas vård Varje år minskas platserna inom barn-och ungdomspsykiatrin. BUPs slutna platser var 1999 sammanlagt 382 i hela landet,idag 146. Samtidigt som behovet har ökat så har platsantal och personal minskat. I varje klass finns enligt socialstyrelsen mellan tre och fem elever som skulle behöva hjälp för sin psykiska ohälsa. Är det inte bättre att stämma i bäcken, sätta in hjälpen när livet är skört och formbart. Föräldrar och familjer som lever med barn som tappat aptit och levnadsmod behöver allt det stöd de kan få. Ikväll tänker jag på dem som lever med stora bördor och kämpar en daglig kamp för att behålla fotfäste och orka lite till.
tisdag 31 januari 2012
söndag 22 januari 2012
Mannen tänder en brasa innan han far iväg för att möta elever på olika skolor,hans tredje vecka som kulturarbetare på Tjörn har börjat.
För mej är det andra vecka som halvtidsstudent och redan är skrivbordet överfyllt av papper, böcker och minnesanteckningar. Innan dagen är slut ska jag ha mailat in en synops, en sammanfattning med syfte och struktur för mitt uppsatsskrivande.
Men först en stor kopp te och en liten stund framför brasan.
Jag har under nattens timmar formulerat en replik till den krönika som var publicerad i Göteborgsposten i helgen, skriven av gode och lärde dominikanerprofessorn Anders Piltz.
Han avslutar sin krönika med orden "Om arvsynden kan icke råda någon som helst tvivel, vid närmare nykter eftertanke. Som Chesterton sade: arvsynden är den enda dogm som kan bevisas empiriskt". Ja, för den katolska kyrkan är arvsyndsläran en dogm och kanske även för den lutherska men inte för den stora baptistiska grenen av kristenheten inte heller för Metodistkyrkan eller den pentecostala rörelsen.
Arvsyndsläran presenterades av Augustinus som i Bekännelser år 397 skrev om människans syndafördärv. "Är dock ingen ren från synd inför dig, också ett litet barn inte äldre än en dag."
Så kom en lära om människosläktet som en fördärvad massa präglad av syndafördärv att få genomslag. Det som glömdes och gömdes var Jesu ord om barnet som en förebild "Den som tar emot ett barn i mitt namn, han tar emot mej. Och den som tar emot mej, han tar inte emot mej, utan den som har sänt mej", Mark 9:37.
Jesus placerar barnet i centrum och låter barnet ge oss en Gudsbild.
Den bilden har jag lärt känna och bemöter därför Anders Piltz med följande replik:
Till GP:s Fria ord
replik till Anders Piltz lördagskrönika 21 januari
Anders Piltz slår i sin lördagskrönika ett slag för arvsyndens giltighet och påstår att arvsynden är den enda dogm som kan bevisas empiriskt. Jag tror att han har fel och min upplevelse är den rakt motsatta.
Som unga väntande föräldrar var min man och jag oförberedda på den förlust som skulle drabba oss. Det lilla barn vi väntade kom till världen alldeles för tidigt och efter att ha levt en sommar i glad förväntan famlade vi oss igenom en höst i trötthet och sorg. Där, i absolut naken eftertanke, var den enda trösten att detta lilla barn återvänt till den Gud som sänt livet som en gåva till oss. Som unga kristna föräldrar fanns aldrig någon tanke hos oss att det skulle behövas nöddop eller någon exorcism för att rädda barnet från arvsynd eller för att säkra barnets återvändande till himmelriket.
Barn föds in i en av synden skadad tillvaro och drabbas omedelbart av denna skada och om detta menar Piltz att vi kan samtala. Där har han rätt , men när han sedan med ett enda penndrag presenterar läran om arvsynden som en given sanning utom diskussion, är vi många som vill protestera.
Barn är en Guds gåva står det i bibeln och min övertygelse är att varje spirande liv, varje nyfött barn bär med sig en hälsning till oss om en godhet som bär och som är större än all ondska i hela vida världen. Varje barn är ett ljus som lyser upp tillvaron och kommer till världen med nytt hopp.
Marianne Andréas
pastor och lärare
Få se om Göteborgsposten publicerar repliken. Nu kommer vår snälle granne och skottar gårdsplanen så att det går lättare att komma ut till vägen. Det ljusnar och brasan har snart brunnit ut. En ny vecka har börjat.
För mej är det andra vecka som halvtidsstudent och redan är skrivbordet överfyllt av papper, böcker och minnesanteckningar. Innan dagen är slut ska jag ha mailat in en synops, en sammanfattning med syfte och struktur för mitt uppsatsskrivande.
Men först en stor kopp te och en liten stund framför brasan.
Jag har under nattens timmar formulerat en replik till den krönika som var publicerad i Göteborgsposten i helgen, skriven av gode och lärde dominikanerprofessorn Anders Piltz.
Han avslutar sin krönika med orden "Om arvsynden kan icke råda någon som helst tvivel, vid närmare nykter eftertanke. Som Chesterton sade: arvsynden är den enda dogm som kan bevisas empiriskt". Ja, för den katolska kyrkan är arvsyndsläran en dogm och kanske även för den lutherska men inte för den stora baptistiska grenen av kristenheten inte heller för Metodistkyrkan eller den pentecostala rörelsen.
Arvsyndsläran presenterades av Augustinus som i Bekännelser år 397 skrev om människans syndafördärv. "Är dock ingen ren från synd inför dig, också ett litet barn inte äldre än en dag."
Så kom en lära om människosläktet som en fördärvad massa präglad av syndafördärv att få genomslag. Det som glömdes och gömdes var Jesu ord om barnet som en förebild "Den som tar emot ett barn i mitt namn, han tar emot mej. Och den som tar emot mej, han tar inte emot mej, utan den som har sänt mej", Mark 9:37.
Jesus placerar barnet i centrum och låter barnet ge oss en Gudsbild.
Den bilden har jag lärt känna och bemöter därför Anders Piltz med följande replik:
Till GP:s Fria ord
replik till Anders Piltz lördagskrönika 21 januari
Anders Piltz slår i sin lördagskrönika ett slag för arvsyndens giltighet och påstår att arvsynden är den enda dogm som kan bevisas empiriskt. Jag tror att han har fel och min upplevelse är den rakt motsatta.
Som unga väntande föräldrar var min man och jag oförberedda på den förlust som skulle drabba oss. Det lilla barn vi väntade kom till världen alldeles för tidigt och efter att ha levt en sommar i glad förväntan famlade vi oss igenom en höst i trötthet och sorg. Där, i absolut naken eftertanke, var den enda trösten att detta lilla barn återvänt till den Gud som sänt livet som en gåva till oss. Som unga kristna föräldrar fanns aldrig någon tanke hos oss att det skulle behövas nöddop eller någon exorcism för att rädda barnet från arvsynd eller för att säkra barnets återvändande till himmelriket.
Barn föds in i en av synden skadad tillvaro och drabbas omedelbart av denna skada och om detta menar Piltz att vi kan samtala. Där har han rätt , men när han sedan med ett enda penndrag presenterar läran om arvsynden som en given sanning utom diskussion, är vi många som vill protestera.
Barn är en Guds gåva står det i bibeln och min övertygelse är att varje spirande liv, varje nyfött barn bär med sig en hälsning till oss om en godhet som bär och som är större än all ondska i hela vida världen. Varje barn är ett ljus som lyser upp tillvaron och kommer till världen med nytt hopp.
Marianne Andréas
pastor och lärare
Få se om Göteborgsposten publicerar repliken. Nu kommer vår snälle granne och skottar gårdsplanen så att det går lättare att komma ut till vägen. Det ljusnar och brasan har snart brunnit ut. En ny vecka har börjat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)