Köp inga varor från ockuperad mark

Jag älskar lördagar, långfrukost, långläsning långpromenad...

Överst bland veckans tidningsartiklar ligger Pierre Schoris debattartikel med reseintryck från besök på Gaza-remsan,

http://www.dn.se/debatt/sverige-bor-erkanna-palestina

Mina egna reseintryck kommer tillbaka och sorgen över att vi tillåter att människor stängs in och berövas handlingsutrymme för  att skapa ett drägligt liv med framtidshopp för barn och barnbarn. 

1,8 miljoner människor bor på den lilla landremsan som är ungefär så stort som Småland.

Sedan 2011 är all export från Gaza till Israel, Västbanken och Jordanien förbjuden. Israel kontrollerar Gazas havsgräns och luftrum. Den vackra stranden i Gaza som skulle kunna vara ett turistparadis ligger öde och tom. Några barn springer i sanden och sparkar en tom petflaska mellan sig. Den bilden finns  i mitt minne tillsammans med bilden av nyfikna barn som skockade omkring oss på torget där vi köpte och åt lunch. Det var sent 90-tal och den sista bibelskoleklassen jag gjorde en resa med till Israel-Palestina. Minnet av vår tysta vandring genom den långa taggtrådstunnel är bestående.

Idag reser inga turister till Gaza, man måste heta Pierre Schori för att få ett "free to enter"-pass.

Jag är stolt över att ha arbetskamrater som dagligen arbetar med fredsfrågor och följeslagarprogram till Israel-Palestina. Jag är stolt över att Kyrkornas Världsråd ansvar för detta stora program och för att så många länder deltar i detta. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. 

Det lilla vardagsgest alla kan göra är att kolla varifrån den avocado, apelsin eller citron som stoppas i matkassen kommer. De varor som kommer från Israel får ligga kvar i butiken eftersom det inte går att veta om de är producerade på bosättningar på ockuperad mark.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till min pappa som uthålligt och lågmält arbetat med att bygga broar mellan läkarstuderande i Palestina och Sverige, årligen ordnat utbytesmöjligheter och troget hållt samman ett Palestina-nätverk i sin stad.

En glad morgon - läsning är intervju med äldsta sonen från veckans Göteborgstidning. True love!
http://www.direktpress.se/goteborg/Centrum/KulturNoje/David-tillbaka-i-Anggarden-med-karleksfull-uppfoljare/

Nu lyser solen in genom köksfönstret och gräset väntar på att bli klippt. Maken har klättrar klart och nu ska sista delarna av byggnadsställningarna återlämnas. Inga fall denna gång, bara utsikt och en rentvättad husvägg!

Sedan ska det packas för  en spännande vecka i Almedalen, med förhoppningsvis fortsatta samtal om fred, värdegrund, religionsfrihet, samhällsbyggande och nätverkande. Själv ska jag delta i panelsamtal omkring "Liv med mening livet ut"

Kärlek är att gå med på den andres mysterium

 

Kärlek är att gå med på den andres mysterium

Fredagen den  6 juni 1975 , som då inte var någon nationaldag utan en vanlig arbetsdag, kramar jag mina studiekamrater utanför Pedagogen i Mölndal. Vi är nu färdiga lärare och flera av oss har redan fått tjänst till hösten. Nu lämnar vi det stora moderna  komplexet som vår årskull varit med att inviga  efter att ha gått det första året i den gamla lärarhögskolan på Guldheden i Göteborg.

Hemma på Storängsgatan är bröllopsförberedelserna i full fart.

Kvällen ägnas åt att göra de sista  justeringen på placeringslistan och på morgonen den 7 juni  blir jag skjutsad  till hårfrisörskan bredvid NK , på Kungsgatan.

Brudgummen  sitter under   tiden i telefon och arrangerade musik till kvällen tills  hans  blivande svärfar påminner om  att nu börjar tiden rinna ut och det är dags att ta på den djupgröna kostymen…..

Min pappa Kurt spelar, på begäran,  trumpet när vi går in i kyrkan. Vi dansar ut till den afrikanske sången:  Jag kastar min glädje som fåglar mot himlen…..

I öppen Volkswagen åker vi  till Slottskogen och tågade efter spelemän  upp till Björngårdsvillan där källarmästaren Arne Bäckman dukat till fest.

Det blir en  oförglömlig dag med släkt, vänner och församling.

Så har år lagts till år, som stora gåvor har barnen kommit, arbetsuppgifter har skiftat, vi har rest , gjort uppbrott, sökt vår väg och bestämt oss för varandra igen och igen och igen.

Det är en stor nåd att ha fått invecklas och utvecklas med en och samma människa i så många år. Vi är mer än man och hustru, vi är färdkamrater genom livet, dess svårigheter, mödor, glädje, mirakel, dalar,misslyckanden och triumfer. Vi har stannat ibland och frågat  om  vi varit  på rätt väg, om vi fortfarande varit bra för varandra och om hur vi skulle läsa livskartan. Vi har levt i tider av  oro, ohälsa och olust och i tider av största glädje, förtröstan och tacksamhet. Vi har knäppt händerna och bett om hjälp, ledning och beskydd, vi har tackat för liv, vänner och nya möjligheter. Vi har genomlevt tider när vi mest bara stått ut med varandra och vi har plötsligt överrumplats av nyförälskelse när vi förundrat tänkt att just vi blev levnadskamrater. 

Kärlek är att gå med på den andres mysterium     / Zygmunt Baumann