Äntligen TUT

Så kom det då äntligen, efter all väntan och våndan, oro och osäkerhet. Beskedet om TUT , tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Vi gråter och skrattar om vartannat över land och hav. Vi pratar på What´s up och stenar faller från våra axlar. Nu är en del av framtiden tryggad.
Hashem ringer från köksbordet. Vi är glada att han har en god vän där att dela glädjen med och tacksamma till "Agape" som ger praktisk hjälp vidare och fortsatt gemenskap.

Vi har ju rest utan att veta utgången. Vi fick lägga allt i Guds händer och bege oss på det uppdrag vi svarat ja på, det spännande uppdraget att vara pastor resp. musikledare i teamet för Skandinaviska Turistkyrkan i Puerto de la Cruz på Teneriffa.

Nu fortsätter november med lättat sinne. Vi har funnit oss tillrätta och blivit inskolade av bästa team-kamraterna Gunilla, Berit och Gunnar. Varje kväll samlar sig dagens intryck till en bukett och jag brukar tänka, så spännande dagen var, undrar hur morgondagen blir. Vi är cafévärdar varje dag och bjuder på nybryggt kaffe, kanelbullar, samtal och vänskap. Sångkvällar med varierat program onsdag och lördag. Igår var det änglatema och vi satt i dubbel ring och kände nästan vingslag omkring oss.
På söndag ska jag predika om vänskapens sakrament. Vän är nog det bästa ord jag vet. Jesus kallar oss till vänskap med såväl himmel och jord. Själv säger han "Vänner kallar jag er" . Det är en fin kallelse.

Det är intressant att uppleva hur språk och hemkänsla hänger ihop. Under veckan kommer olika språkgrupper,  finska, tyska, spansk och engelsktalande, vid olika tider och har bibelstudier. gudstjänster och samvaro.  Det är gott att få tala lätt på sitt eget modersmål i gudstjänst och vid kaffebordet. Människor som inte hade haft så mycket tid med varandra hemma trivs och berikar varandras liv här.
Jag tänker på nyanlända till vårt land som också söker sig till sina egna språkgrupper. Det är alldeles naturligt att så sker medan man vänjer sig vid det nya landet, de olika sederna och det annorlunda språket. Vi svenskar som reser så mycket och som bosätter oss i andra länder borde förstå det bra.

Turistkyrkan fyller en viktig uppgift som mötesplats, en plats för andrum och ett rum att söka Gud.
Den finska baronessa som först upplät och sedan skänkte sitt hem till Skandinaviska Turistkyrkan gjorde en stor välgärning som vi nu får vara med och förvalta på bästa sätt.

Nya gymnasielagen har äntligen fått grönt ljus av Migrationsöverdomstolen

Det är den dagen vi bestämmer att ta över lilla Saga från Ängeviken till Askerön, en kylig morgon, med första antydan till frost. Men solen stiger och värmen kommer.
Klockan nio är det nästan vindstilla när Christer lägger ut från Ängeviken.  Jag samlar vår båtplats alla tampar och åker mot Askerön för att möta upp med bilen.
Det är när jag står vid Skåpesundsbron och spanar ut mot Stigfjorden som ett instagram fångar hela min uppmärksamhet. Det är Gustav Fridolin som lagt ut en text som jag bara kan tolka som ett besked att nya gymnasielagen nu fått ett positivt domslut från Övermigrationsdomstolen. Beskedet skulle komma först i slutet av veckan, fredag var det sagt.
Men nu, dagen efter talmansvalet när statsministern just blivit entledigad och riksdagen snart ska öppnas, kommer denna stora nyhet. Känslorna tumlar om varannat. Sent samma dag skriver jag:

En vän frågar ” Är ni inte jätteglada att nya gymnasielagen gått igenom och nu får tillämpas?.”
Jo, jag är jätteglad, men inte på samma sätt som när lagen klubbades i riksdagen, inte på samma sätt som vid midnatt 1 juli när Migrationsverket la ut möjligheten att ansöka på sin hemsida, inte på samma sätt som när vi, på sommarens varmaste söndag, samlades i Betlehemskyrkan och fick vägledning av frivilliga jurister om hur vi skulle skulle hjälpa de unga att fylla i ansökan och förberedda höstens studier. Då var det en självklar glädje över att riksdagen tagit ställning för att ge de här unga, som väntat så länge och så tappert, framtidsmöjlighet att studera och komma i jobb i Sverige. 
Sedan slogs dörren hårt igen av en domare, en man på Migrationsdomstolen i Malmö som tillsammans med två SD-nämndemän underkände lagen och satte allt på vänt. En domare fick, med understöd av två personer från ett rasistiskt parti, punktera hopp och lägga sordin på sommaren för tusentals ungdomar och deras nätverk. En annan domare, en kvinna vid samma Migrationsdomstol, slog fast att lagen visst kunde anvöndas. Hon fick stöd av en kristdemokratisk nämndeman. Allt detta redovisades i ett längre radioprograms i P1.
Det låter så märkvärdigt när man skriver att en Migrationsdomstol dömt ut en lag. I själva verket är det en domare som gjort en tolkning och vid sin sida haft politiskt färgade nämndemän. Nämndemannasystemet bör upp tillgranskning. Sverige är ensamma om att tillsätta politiskt valda som nämndemän. Det sägs att dessa fritidspolitiker ska agera opolitiskt men självklart bär de med sig sina värderingar in i domstolen. Det gör systemet rättsosäkert. Jag har själv suttit som nämndeman för ett parti och ser många svagheter i systemet. Dels att det blir en reträttplats för äldre, en slags bonusuppgift när man inte längre orkar sitta i nämnd eller vara aktiv i kommunarbetet. Dels att den politiska färg man har även får genomslag på hur människor bedöms och vilka domar som får medhåll. Denna ordning bör verkligen granskas. 
Migrationsöverdomstolens dom igår är så enkel och tydlig 
”Migrationsöverdomstolen anser att stadgad ordning inte har satts åt sidan i något väsentligt hänseende när bestämmelsen kom till. Bestämmelsen om sänkt beviskrav för sökandens identitet får därför tillämpas.”
Den domare i Malmö som, tillsammans med 2 nämndemän från sverigedemokraterna, satte den här lagen ur spel kan ta sig en funderare på vad deras agerande inneburit av lidande för de unga. Jag har följt en ungdom som skulle omfattats av lagen men som inte orkat vänta utan flytt vidare till annat europeiskt land i hopp om att där finna framtid. Den familj där han bodde samlade in pengar till hans resa, samlades till avskedsmiddag och följer den unge med förböner och ljuständning i församlingen. Hans kamrater får bearbeta förlusten av en vän och skolkamrat.  
Jo, vi ska ha kalas och fira, vi är innerligt lättade. Men det är en lågmäld glädje. Det finns en fortsatt oro för den som inte uppfyller alla lagens krav, de som kom en dag försent för att omfattas, de som inte fick vänta 15 månader på sitt första besked, de som redan lämnat landet. Men nu går det att planera framåt , stötta de unga i deras studier, hjälpa dem se sina rättigheter och framtidsmöjligheter, hoppas och be att de framgent ska bli väl mottagna och få komma till sin rätt. 
Det är en stillsam glädje över att rätten segrat för dessa ungdomar, en stillsam glädje över alla som uthålligt kämpat för och med dessa barn och unga, för alla som tidigt öppnade sina hem och utan tanke på egen vinning beredde plats, glädje över en integration på riktigt, förundran över den folkrörelse som bildats genom ett nätverk av människor med engagemang och facebookrörelser som  #vistårinteut #låtdeungastannam.fl., tacksamhet till jurister som ställt upp gratis för dessa unga, allt medmänskligt engagemang som ger hopp för framtiden. 
Nu börjar ett nytt kapitel för de unga, framtiden kommer att visa vilken gåva de är till dem som tar emot dem.

Ljusfestival i Smögen och Skandinaviska Turistkyrkans årsmöte i Moss

Det är förtroendefullt när äldsta sonen ringer och ber sin pappa vara stand in på invigningen av ljusfestivalen "Island of Light" som ska pågå fyra dagar på Smögens brygga och klippor. På en gungande fiskebåt står min man koncentrerad och spela "Visa till Bohuslän" på dragspelet han burit med sig genom livet. Han byter till gitarr och kompar skönsjungande sonhustrun Amanda när hon sjunger sin egen storslagna sång "Till havet". Maja-Karin Fredriksson spelar och fyller våra hjärtan med "Jag begär bara havet". Som musiker och medverkande får Christer ta med sin fru på VIP-båten som lägger ut från kajen med uppdukade bord och räk-och sillbuffe. Vi fick se alla ljuskonstverken från havet, märkliga och mäktiga ljusinstallationer, ett urtidsodjur som i mörkret stiger upp ur havet, tvätt som dansade i rött magiskt sken på bryggan mm. 
Johan Lagher har, med den äran, gjort en ljudslinga som följde med längst hela Smögenbryggan och förstärkte den ensamstående upplevelsen. Frusna och uppfyllda av intryck åkte vi sen till Kungshamn och somnar innan de unga kommer hem ...... och vaknar innan de unga vaknade😊. 
Vi smyger ner till Hamnkafeet och äter en stor frukosttallrik. David kommer så småningom och köper med bröd upp till huset. Vi far vidare till Ingela och Ingemar för 11-kaffe och sommarprat.


Vi lämnar vackra Smögen samtidigt som fler gäster anländer för att se och uppleva ljus- och ljusfestivalen. Elisabeth kommer med sin familj och får höra DuoEka spela på fredagkvällen

Vi åker vidare mot Norge med ett mellanstopp i Strömstad. 

Det bjuds till högtid och fest när Skandinaviska Turistmissionen möts till årsmöte i vackra hamnstaden Moss en vacker septemberlördag  Våra vänner Berit och Gunnar Fhager finner bästa övernattningsplats med sin husbil med makalös fjordutsikt. På kajen sitter människor från olika hörn av världen och fiskar i lugn och ro, en och annan makrill nappar och måsarna kretsar för att få rens.
Vi tar våra fiskespön till kyrkan och presenterar vårt team och det agn vi tänker ta med oss till Puerto de la Cruz. Husmor Gunilla agnar med goda hembakade bullar, Berit tar med gula ärtor till ärtsoppan. Christer försöker få napp med musik och jag kompletterar med bibelns alla berättelser. Men Gunnar Fhager han undrar om inte hela vårt fiskargäng är lite bakom flötet. Som van fiskare vill han kasta ut nätet och skapa nätverk, ett gott relationsnät med alla som kommer till kyrkan i Puerto de la Cruz. Vi tror han är något viktigt på spåret men att alla våra sätt att fiska är bra och kommer att passa in i den nya säsongens verksamhet.
Fem team är avskilda för verksamhet på fem olika platser på Tenriffa och Gran Canaria. Nu är vi laddade och startklara för nya uppgiften.

Nya gymnasielagen 

1 juli vid midnatt publicerade Migrationsverket på sin hemsida ansökningsblankett för den nya gymnasielagen, En så stor lättnad för alla dem som uppfyllde kriterierna för att få 13 månaders uppehållstillstånd för studier för att sedan återigen kunna söka för fortsatt utbildning och bevisa att hen kom i jobb. En lag med krav inskrivet att studier ska skötas och utbildning ska leda till jobb. Ungdomarna var redo, skolorna förberedda, nätverken ställde upp, alla kavlade upp armarna,

Pang så smäller Migrationsdomstolens anställda igen dörren och underkänner lagen, vägrar använda den, obstruerar.

Vi, vanliga medborgare med engagemang för de unga förstår inte hur detta är möjligt. Jag skriver till Dagen fredagen den 19 juli och det publiceras i nätupplagan lördagen den 20 juli. 1,800 delningar och en röstning med 85% som håller med, ca 800 röster. Kampen går vidare.

Hösten 2015 var jag, tillsammans med olika representanter för civilsamhället, kallad till ett möte med Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Anders Danielsson. Jag var där som företrädare för Sveriges Frikyrkosamråd. Generaldirektören beskrev utmaningen i att hitta boende till alla dem som kommit.  Enligt Anders Danielsson hade Migrationsverket länge förutspått den flyktingström som världen nu fått upp ögonen för och han fortsatte med att konstatera "– Vi som jobbar med det här är inte förvånade. Det som sker just nu är att väldigt många kommer till Europa och trycket ökar. Människor är desperata och flyr. Som jag ser det är det en konsekvens av de konflikter och krig vi har i världen. Om vi tycker vi har mycket flyktingar och asylsökande så kan man åka till Libanon som har tagit emot 1,2 miljoner, och har en befolkning på fyra miljoner människor.Det är en kris för människorna som flyr, inte för oss, sa han och menade att tillsammans kan vi möta den akuta situationen."

Vi fick en power-point presentation över för den akuta situationen och utmaningen i att ordna boende för de många som kommit. Församlingar öppna församlingsgårdar och människor tog emot unga ensamkommande i sina hem. 

Jag stod tillsammans med frivillighetsorganisationerna på Stockholms Central och såg hur flyktingar steg av tågen, polis som hjälpte dem tillrätta, sjukvårdsteam utanför Forex, vatten, baguette och information hos Refuges Welcome och kyrkornas representanter, Röda Korset och många frivilliga som hjälpte till.   

Jag blev involverad i ett ankomstboende i Sundbyberg, en tom fabrikslokal där sängar ställdes upp, mat lagades, fritid organiserades med hjälp av några få anställda och många frivilliga. Vid nationaldagen utnämndes alla volontärer till årets Sundbybergare och vi fick hämta ut fina  diplom. 

Migrationsverket fick mycket att göra, högarna av ansökningar växte, pass kom på avvägar, akutsituationerna var många. En särskild ömtålig grupp flyktingar var barnen som kommit ensamma utan föräldrar eller släkt, alla med starka asylskäl och många utan ordnade möjligheter att återvända till ett krigshärjat Afghanistan, många hade förlorat kontakt med sina familjer.  Dessa unga placerades i familjehem, fick börja skolan och tack vare sin ungdom och höga motivation knäckte de snabbt språkkoden. Skolor i hela landet satsade på att ge god utbildning och civilsamhällets nätverk beredde plats för de unga.

Men så började en fruktansvärd karusell snurra. De unga fick vänta månader och år på besked från Migrationsverket. En åldersuppskivning, med hjälp av en mycket ifrågasatt metod som saknar brett forskningsstöd, påbörjades. När den unge väntat i över ett år kom så beskedet om avslag på asylansökan jämte en åldersuppskrivning. Den unge fick inte ens beskedet från Migrationsverket utan ofta genom sitt juridiska ombud som fick ta emot tårar och förskräckelse över att den personliga  identiteten ändrats av en myndighet tillsammans med ett beslut om avslag på asylansökan. 

”Min mamma vet när jag är född och det kan inte Migrationsverket ändra ” snyftade den ungdom jag var vuxenstöd för då han fick beslutet. Men advokaten sa att det nu är viktigare att jobba med skyddsskäl än bråka om åldersuppskrivningen. OK , sa ungdomen. 

Men han är bestulen sin ålder. Han har tvingats underordna sig ett felaktigt myndighetsbeslut. 

Så kommer sommaren 2018 , de unga har klarat språk, får betyg och erbjudande om sommarjobb inom såväl bygg som vård och omsorg. Hemtjänsten skriker efter sommarpersonal. När personal saknas dras de icke nödvändiga tjänsterna för de gamla in. Promenader och pedagogisk måltid (= sällskap medan man äter) stryks från veckoschemat, kvar blir medicin, hygien och värmning av mat. De unga går sysslolösa, de äldre får inte den omsorg de borde ha rätt till!

 De unga ensamkommande och alla vi som finns omkring dem hade hoppats och trott att sommaren 2018 skulle inneburit en lättnad och ett återvändande av tron på framtiden i Sverige. Den nya lag om ny prövning för studier som riksdagen klubbade igenom 1 juli gav nytt hopp. Den varma sommarsöndagen 1 juli satt jag tillsammans med många andra i Betlehemskyrkans församlingssal och fick information från organisationen Agape om hur de nya blanketterna skulle fyllas i. Veckan som följde fick det unga komma till olika kyrkor och samlingslokaler för att få hjälp att fylla i den nya blanketten. -Det här har jag väntat på i två år, sa den ungdom som bor hos oss. Vi firade med pizza och Coca-cola. 

Men så smäller domstolsväsendet igen dörren framför alla som väntar. Regering och riksdag, som består av landets folkvalda, har fattat ett beslut om ny prövning som ger de unga ensamkommande en chans att fortsätta sin skolgång i höst men lagen duger inte säger Migrationsdomstolen och alla är tillbaka i vänteläge. Det gäller  9000 ungdomar och alla närstående, från familjehem till lärare, gode män, advoktare och nätverk som engagerat sig och stöttat de unga genom åren.

Jag har sett en sida av Sverige och av myndighetsutövning som jag inte trodde fanns. 

Ett översitteri och en beskäftighet från Migrationsverk och Migrationsdomstolar som knappast kan höra hemma i en demokrati och i en rättstat.

Att släcka hopp hos unga människor kan få ödesdigra konsekvenser. 

En dag brister det och den unge orkar inte mer utan väljer att avsluta sitt liv. . 

En dag brister det och den unge skjuter i sig sin första spruta och framtiden ödeläggs. 

En dag brister det och den unge snattar en chipspåse eller en plånbok och alla chanser att få stanna går upp i rök.

Vi måste få tillbaka medmänsklighet och empati i beslut som handlar om andra människor.

Den här karusellen måste stanna. De unga har fått tumla runt länge nog. 

Kan inte tjänstemän skriva en lag som duger, kan inte domstolar agera medmänskligt, kan inte politiker hitta en lösning för dessa unga ser jag bara en anständig utväg.

Amnesti nu, genast,  för alla dem som kom under flyktingvågen 2015, som välkomnades då och som skött sig och bara väntar på att få fortsätta sin skolgång, sina jobb och få bidra till vårt land.

En annan dag

Det är en annan dag idag.
Det är andra april.
Det är en kall vår.
Snön ligger fortfarande kvar fläckvis, bäcken är frusen och nätterna kalla.
Men ljuset har återvänt. Det skymmer först framåt åtta-tiden om kvällen och är ljuset återvänder redan vid sex-tiden på morgonen. Nu längtar vi efter våren och värmen, blåsippor och tussilago

Så mycket har hänt dessa tre första månader av 2018.
Vi firade in det nya året på Tådås med mamma och pappa. Nyårsafton innehåll traditionell nyårsbön i Klövedals kyrka, festlig mat och fyrverkerier. Lite stillsammare med tanke på mammas hjärta, men hon njöt av att vara här och löste korsord vid köksbordet. Pappa värmde sin riskudde och tog kort kvällpromenad för att få upp värmen i fötterna. Månen sken över oss och vi önskade varandra gott nytt år lite för midnatt.

Nyårsdagen blev minsvärd. Efter frukost åkte vi till Orust och där mötte Annika och Klas vid sin kära stuga. Smörgåsar stod på bordet och kaffe puttrade på spisen. Det var en lycklig stund.

Planering inför 90-årsdagarna fortskred. Pappa undvek ämnet nogsamt under nyår och var verkligen ambivalent inför firandet. Mamma tänkte på nätterna och vi syskon styrde upp det hela.

Mammas dag firade med kaffekalas med några vänner. Christina från Mölndal kom efter lunch. Jag hämtade Birgitta Strander och samtidigt med henne kom David och vi satt runt stora bordet och njöt Budapest. Jag körde hem Birgitta Strander efter en trevlig stund.

Lördagen var det öppet hus på andra våningen. Pappa frågade lite trevande "Ser jag bra ut så här".
Han ville ha hjälp att kolla Nordea för att se om det fanns några insatta gåvor till SIRA-skolan.

Jag hade hämtat fyra smörgåstårtor på förmiddagen och handlar Sara Bernhard och finkakor till kaffet. Mammas släkt kom först, kusin Ingvar Ståhl och syskonbarnen, alla utom Anders i Karlstad och moster Barbro. Så kom grannar, lite kyrkofolk, Christina och Pelle från Stockholm och Lundasläkten, Trevliga tal och storartat tal av Gunilla och Sofia som fick representera barnbarnen.

Så fanns det tid för vila innan kvällens festligheter tog vid med middag som Gunno och Gunilla bjöd in till uppe hos sig. Nu var gästernas skara lite mindre, det var Lundasläkt, Christina och Pelle, Christer och jag och värdparet. Bo höll ett väldigt fint tal, liksom Christina. Pappa myste mellan Gun och Christina, avslappnad och väl till mods, älskad och uppskattad. Mamma var helnöjd.

Blommor och presenter, hyllningar och mycket kärlek präglade helgen. Helgen därpå var reserverad för barnbarnen. Här på Tådås skulle de vänta med efterrättsbuffe där vi syskon kom med mamma och pappa från middag på restaurant Vatten.

Men jag fick lämna återbud till Vatten och veckan blev helt annorlunda.

Pappa gjorde  handlingstur i stan och kom hem med välfylld dramat framåt kvällen. Han fick hjälp sista biten av en granne och mamma tyckte att han kunde tagit taxi hem.

Torsdagen den 1 februari hade mamma läkarbesök och hennes värden var bra. Läkaren tog sig också an pappas bekymmer om att inte fått beviljat färdtjänst och sa att det skriver han ut när helst pappa vill. Det lyckade besöket skulle firas med en räksmörgås på kvällen och pappa skulle öppna en liten flaska födelsdagschampagne. Korken satt så hårt och pappa gick ut i köket för att försöka igen fick han rejäla bröstsmärtor och mamma ropade på Gunilla.
Gunilla ringde efter ambulans och följde med upp till sjukhuset men fick inte komma med in pga infektionsrisk. Erik ringde vid flertal tillfällen och pappa var vid relativt gott mod, många tester togs
och först fram på morgonen kom pappa upp till avdelning 91 med diagnos - litet hål på aortabågen, ingen operation men läkemedelsbehandling.

Vi hoppades att pappa skulle få några dagar på sjukhuset och hämta sig men han blev utskriven redan på lördagen utan särskilt bra utskrivningssamtal. En syster sa bara att han kunde fortsätta att leva som vanligt. Det visade sig inte vara fallet.

På söndagen predikade Carl-Göran i Flaåts. Mamma fick representera familjen. Pappa vilade och sov mest hela söndagen. Christer hade Ted Gärdestad - familjegudstjänst i Kållekärr. Till vår stora glädje kom Amanda och David från stan. I överfylld kyrka fick vi platser på första bäck. Mycket fin och uppskattad gudstjänst med "Livets pärlor". Generös kyrklunch med kyrkosoppa efteråt.

Måndagkvällen skulle pappa hämta fil och lingon i köket och se sena Aktuellt. Bröstsmärtorna återkom och Gunilla fick igen ringa ambulans. Nu var det mer allvar. Pappa fick hjärtstopp och hade inte klarat sig om han varit hemma. Nu sattes hjärt-och lungräddning in genast och hjärtat kom igång.
Ingen syrebrist utan när pappa vaknade var minnet intakt.

Vi packade våra väskor och åkte i natten tillbaka till stan. På morgonen körde Christer Hashem till skolan, han skadade den under fotbollsträning. Jag tog spårvagn upp till Sahlgrenska och bytte av Erik som varit där hela natten. Det var kärt att komma upp till pappa och få hjälpa honom med frukost , yougart och lite juice. En hurtig sjukgymnast kom in och gav instruktion om hur pappa skulle blåsa och göra övningar för att få upp kraften i lungorna. Pappa nämnde svårigheterna med knäet och det skulle han kunna hjälpa till med på rehab. Sen somnade pappa och jag tänkte att krisen kanske är över.

Men den var inte över. Pappa kämpade tappert, ville så gärna leva lite till men kroppen. Han bad om hjälp att ringa sin massör och meddela att han inte kommer på ett par veckor. Jag masserar pappas fötter. Vi fyra syskon turas om att vara hos pappa, dag och natt. Det finns en brits i rummet där det går att sova. Första natten är jag själv men sen bestämmer vi att vara två. Vi håller kontakt via What´s up, hoppet går upp och ner. Det är en fantastisk personal, kommer att minnas många av dem. Olof som efter tre nattpass förstår att pappa vill tacka. Han står kvar vid sängen med sin hand i pappas och väntar över sömnstunden på att pappa ska få trycka handen och tacka. Blodtrycket hålls nere och förhoppningen är att aorta-dissektonen avstannar och att det blir en läkning av den öppning so finns i kärlväggen.

Onsdagen har pappa återhämtat sig lite och äter frukost medan Erik byter av mej efter natten. På dagen kommer flera av barnbarnen upp, Emelie, Sofia och Andreas, Christer och Daniel. Daniel berättar om sonen som snart ska föddas och de två namnen de funderat på, Nils och Ralph. Ralph Edström säger pappa.

På kvällen blir det akut igen, Annika och jag lämnar Flatåskyrkan och samtalet omkring Mahdis situation.
Gunilla tar med mamma upp till sjukhuset. Mamma stannar över natten med Gunilla och mej. Vi turas om att sova på britsen och de två karmstolarna. Vid åtta-tiden på morgonen kommer Annika. Mamma vill åka hem och sova,

På dagen piggar pappa på sig. Erik kommer upp med wienerbröd och pappa sitter och dricker kaffe. David kommer upp och de får en fin stund. Till lunch är det soppa och mamma Birgitta är på plats igen. Pappa äter med god aptit. Vi tänker att det kanske vänder nu. Läkaren tittar belåtet in.
På eftermiddagen kommer Eva och David Vargas. Utgången är oviss, säger pappa till David.

Anna-Märta tittar upp och Mikael, alla barnbarnen får tillfälle att komma. En förkyld Gunno kommer med Ali. "Jag tänker på er, lycka till", hälsar pappa till de afghanska pojkarna via Ali.
Hashem vill så gärna gå upp på sjukhuset men jag säger att pappa är för svag.

På kvällen är blodtrycket bra men pappa får förmaksflimmer under natten.

Lördagen smakar det med lite köttgryta, potatismos och äppelkräm med mjölk. Mycket nöjd med att Kalla tog OS-guld, en stor stolt känsla och pappa säger "Det blev nästan för mycket för mej"
Kvällsamtal till mamma Birgitta - Godnatt jag vill bara ringa och säja att jag älskar dej.

Söndagens läkare heter Vincent och pappa hälsar godmorgon men somnar sedan om. TV-gudstjänst från Linköping går i alla fall att få in . Annika fixar så pappa får sitta uppe lite, han vill så gärna komma upp, några skedar jordgubbskräm med mjölk smakar.

Vi avbokar alla våra sportlovsresor och planer, Annika får intyg om vård av anhörig.
Gunilla tar med musik och Claes högtalare. Pappa går in i djupare sömn och vi får ingen kontakt men håller hand, masserar fötter, sjunger och tror att han känner vår närvaro. Mamma somnar i stolen, hon är mycket trött.

Natten till onsdagen blir den lugnaste. Jag vakar från midnatt, sjunger välkända sången, håller hand, masserar fötter. Tar in värmen från pappas hand i min fortsatta framtid, förstår att snart är det dags för uppbrott.  Sen vaknar Annika och tar över. Vi äter frukostmacka och dricker te  som snäll personal kommer in med vid halv åtta, vi pratar för första gången om framtiden, Martins student, firande av C, sommarplaner. Jag tänker att pappa hör våra röster och det är tryggt.

Så kommer Gunilla och löser av oss, vi småpratar alla tre och skiljs åt. Jag hinner knappt hem förrän telefonen ringer. Det är Gunilla. Pappa har lugnt somnat in. Hon satt intill honom och läste. Så upphör andningen. Pappa nu får du andas, glöm inte att andas, pappa.......

Så möts vi alla klockan 12.00 på avdelningen i sjukrummet, vi tar avsked, tackar , sjunger "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och ber

Oh Gud all Sannings källa,
jag tror ditt löftesord
Vad du har sagt ska gälla
i himmel och på jord
Åkalla mig i nöden
så får du hjälp av mig.
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla Dig.