Adventstid och vädjan till KDs partiledare

Igår stod jag i vintermörkret på en förskolegård och värmdes av sång från förskolans barn om Lucia som kommer och önskan om en god advents och julhelg. Ett litet barnbarn sjöng av hjärtans lust och vinkade stolt och ivrigt till föräldrar och farföräldrar.
I ett annat hörn av världen springer ett lika gammalt förskolebarn undan fallande bomber. Barnet skadas och förs till en provisorisk sjukstuga i en källarlokal i Mosul. Det finns inte längre någon sjukvård att tala om, allt är sönderbombat.  Ingen kommer dessa barn till undsättning, världen ser men blundar.
Vad gör våra politiker. Jag skriver till KDs partiledare och vädjar....

Kära Ebba,

Kristdemokraterna har en lång tradition av att värna barnens rätt till skydd, omsorg och en trygg uppväxt. När vi ser att barnfamiljer tvingas fly hals över huvud från krigsdrabbade länder och att barn måste fly ensamma från farliga områden är det inte rimligt att världens rikaste länder stänger sina gränser. 

Förra året bidrog jag på ett litet hörn i frivillighetsarbetet på ett ankomstboende i Sundbyberg.

En fantastisk stor grupp volontärer hjälpte till. Det var pensionärer, unga vuxna, medelålders, ensamstående föräldrar, olika yrkesgrupper. människor med olika bakgrund och språkkunskaper . Tillsammans tog vi på oss gula västar och delade ut mat, lekte med barn, stavade på svenska ord, ordnade sängplatser, ordnade fritidsaktiviteter och bemannade ankomstboendet. Det var så få anställda att det aldrig hade fungerat utan volontärinsatser. 

Det skapade mening för många att få vara med och bidra i den märkliga tid då människor skyndade till vårt för skydd och trygghet. För det stora civila engagemanget nominerades alla de som varit med  i arbetet omkring ankomstboendet i Sundbyberg till "Årets Sundbybergare" och jag är stolt över det diplom som kom mej och hundratals andra till del. 

Ett år senare ska samma vi vara med om att visa ut många av de ensamkommande barn som under året rotat sig något, fått familjer som tagit sig an dem, skapat relationer, lärt svenska och kommit lite till ro i skola och samhälle. Nu ska de utvisas till osäkra länder där ingen finns som möter upp, ingen erbjuder skydd eller trygghet. 

Denna höst har jag haft alltmer svårt att förstå mitt partis tystnad. Jag är glad att Alf Svensson tagit bladet från munnen och med tydlig stämma talar om vad den kristdemokratiska grundinställningen är, men jag saknar din röst. Du har en unik ställning att tala för barnen denna vinter. Dina egna barn och ditt moderskap är en tillgång i ditt partiledarskap. Såsom du och jag vill att våra barn och tonåringar ska bli bemötta så ska vi också bemöta barn och unga som kommer och söker skydd i vårt land. 

I höst är jag med i rörelsen #vistårinteut. 

Det är en snabbt växande rörelse av människor som kräver 

1. att Sverige återgår till att följa barnkonventionen
2. att Sverige slutar tvinga barn i asylprocess att bevisa sin ålder för att få skydd
3. att Sverige stoppar inhumana tvångsavvisningar
4. att Sverige bara skriver återvändandeavtal med säkra mottagarländer
5. att Sverige inför humana asyllagar

Kära Ebba ,

jag ger mitt politiska engagemang till KD och jag vill vädja till dej som partiledare att försvara barns rätt till skydd i vårt land. Din röst kan förhindra inhumana tvångsavvisningar och lindra oro och ångest hos unga asylsökande och den krets av människor som bildat nätverk omkring dessa unga. 

Vi går mot jul som är barnens högtid. Vi ska fira Jesusbarnets födelse, barnet vars familj snart efter födelsen måste fly till Egypten för att undkomma dödshot.

Min förhoppning och vädjan är att du tar armkrok med Alf Svensson och ger ett julbudskap som lever upp till barnkonventionen och de krav som #vistårinteut-rörelsen ställer. 

Adventshälsning

6 december 2016

Marianne Andreas

Reseblogg Israel-Palestina

16 oktober

Tidig morgon på Radissons hotell , bra att vi hade yougart och juice med. 

Snabb incheckning men låååång kö till säkerhetskontrollen.

När vi kom till gaten fick vi göra extra säkerhetskontroll liksom många andra. Fullt Norweigian plan och vi hade lyckats pricka in stolar med extra benutrymme. Lyx, somnade och vaknade till köpefrukost, resan gick fort och efter fyra och halv timme landade vi i Tel Aviv.

Värmen slog emot oss, 30 grader, dyr liten lunch på flygplatsen medan vi väntade på göteborgarna vars plan var försenat så vi kom inte iväg förrän kl . 17.00. 

Vacker väg till Haifa , havet på ena sidan och bergen på andra.

Slingrande väg upp till karmeliternas kloster Stella Maris. Underbar utsikt .

God middag med linssoppa , kyckling , pommes frites, majs, salsasås och sen avslutning med en söt dessert.

Rund ring på den öppna klostergården, presentation och fin andakt av goa Ulla Brattö om profeten Elia och den kamp han utkämpade med Baalsprofeteterna.

Christer ledde sång och det uppskattas . Det blir en bra resa det här,

Måndag 17 oktober

Klockan är snart 23.00,  ögonlocken tunga. Christer sover redan. Fönstret vidöppet med myggnät för. Fullmåne över staden där Jesus växte upp och vindens sus hörs, annars tyst och stilla. 

Dagen började tidigt med besök i Elia grotta halv åtta, sen god riklig frukost innan avfärd halv nio. Först utsikt över Bahai-rörelsens trädgård och tempel . Sen åter till klostret och hämta två kvarglömda jackor (inte våra ) . Så till House of Grace och en mycket givande förmiddag där.

Gott starkt kaffe och baklavas innan vi åkte till den gamla grekisk-ortodoxa kyrkan byggd över Maria Vattenkälla. Till lunch hade Lars förbeställt falafel, pommes frites, sallad, hummus och oliver på uteservering på torget. 

Så promenad genom de ganska tomma basarerna till synagogskyrkan där Jesus läste ur Jesaja bok (Luk. 4).  Vidare  till den stora relativt nybygga katolska Maria kyrkan. Fantastiska målningar på Maria från olika delar av världen, dock ingen från Sverige. USA mest spektakulär super-Maria. Den jag tyckte mest om var en målning med Maria där hon håller en pojke och en flicka i var sin hand.

Mässa pågick i alla enkelhet i övre kyrksalen. Därifrån gick vi till Josefs kyrka byggd över det som kan ha varit hans snickarverkstad.               

Så lite egen tid som avslutades på ett café där vi inmundigade amerikanskt kaffe med varm mjölk och baklavas. Bussen tog oss sedan upp på det berg varifrån folkhopen ville störta Jesus när han hade läst ur skriften i synagogan och vågat uttala orden: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hört det" . Magnifik utsikt över Harmangedon slätten och ända till berget . Också skrämmande med stenarna och stupet.

Sen till hotell , lite vila  och god middag med kyckling och buffé.

Anna , svensk judinna , var kvällen gäst och pratade intensivt om sitt liv, nästan utmattande.

Skönt sen att avsluta med andakt som Ulla Brattö (Olofsson) höll om Maria då, Malala nu, unga flickor som vågar säja ja trots att det kan kosta. Tyst så att en knappnål kunde falla när Christer framförde sin fina Maria-sång. Nu susar vinden oss till sömns.

Tisdag 18 oktober 

Frukost och avfärd kvart över åtta. Vi lämnar Nazareth och åker mot Salighetsprisningarnas berg , vackert stenlagd gång fram till kyrkan med alla salighet-bibelverser inristade på stenar.

Ulla läste texten och vi fick gå på egen hand i kyrkan och runt i den vackra miljön med den enastående utsikten över Genesareths sjö. Det gick också att fika, kaffe och glass, fint samtal med Karin .

Så vidare till bergsluttningen där brödundret sker, Ulla läser texten i det fria och sen går vi ner till strandkanten av Gennesarets sjö och doppar fötterna. Fiskar simmar runt och vattnet är mjukt och vänligt. En fin stund nedanför den lilla kyrkan.

Bussen tar oss vidare till utgrävningar a av kapernaum , byn där Jesus växte upp.

Därifrån till kibbutz Afiq där vi fick stor lunch med kaffe och kaka. Vi fick sedan en föreläsning av en amerikansk judinna som levt på kibbutzen i 44 år om situationen för Israel och kibbutzrörelsen.

Hon tog oss sedan med på en mkt intressant tur, först till en utsiktsplats med magnifik utsikt över hela Gennesarets sjö. där berättade hon sin livshistoria. Vi for sedan vidare till en plats där de tre gränserna möts Syrien, Jordanien och Israel. Mycket märkligt att stå 4 mil från det värsta kriget som nu pågår. 

Sedan två timmars resa till Jeriko, förbi vår första check point och in i Palestina . Vi bor på ett mycket fint hotell , pool o stort rum. Stor buffé och samling där Christef övade Bä bä som sång vi kan sjunga på SIRA skola imorgon , mkt bra.

Nu skönt att sova.

Onsdag 19 oktober

Heldag på SIRA- skola i Jeriko, fantastiska lärare och glada barn. Så många goda intryck och en fantastisk lunch lagad av husmor på skolan. Vi är priviligerad att få vara med om detta. Christer sånginslag uppskattas och vi får ta del av elevernas sånger och danser. Givetsvis inbjuds vi att dansa med dem. När jag kommer hem till hotellet ligger en förfrågan från Vasa-skolan i Göteborg om jag från vårterminen kan tänka mej att gå in som lågstadielärare och ansvara för en förstaklass till våren. Märkligt att få erbjudande om tjänst  efter en inspirerande  dag i skolmiljö i Jeriko! 

Torsdag 20 oktober

Buffefrukosten är uppdukad med allt man kan önska, sallad, ägg, flingor, juice, rostat bröd. färskost, oliver. Väskorna är packade och bussen startar halv nio. Den tar oss till liften vid det höga berget som pekats ut att vara det berg där Jesus fastade i 40 dagar och frestade vid tre tillfällen av djävulen, 

Vi far upp med en ganska enkel lift i korgar som tar 6-7 personer. Från den avsats där liften stannar är det trappsteg upp till klostret som klamrar sig fast vid bergsryggen. En nyckel ligger vid ingången till klostret och vi inspekteras innan vi får gå in. Sigge får byta till långbyxor , inga herrar i skjorts släpps in. Det är svalt i gången till kyrkorummet. Kyrkorummet är mörkt och klassiskt ortodox , en grekisk-ortodox munk nickar in oss. Takmålningen i kyrkorummet är fantastiskt, en ansiktsbild av Gud Fader som blickar ner och en duva som sänker sig ner.

En trappavsats upp finns den sten där Jesus tros ha haft sina fötter när Djävulen vid tre tillfällen frestade honom under den 40 dagar långa fasta. Den stenen är alldeles mjuk av människor som strukit över den med sina händer och stannat i andakt. Nu är den skyddad av glad och hela rummet är restaurerat. Det är också en nyare mycket vacker takmålning. 

Vår benådade kaplan Ulla läser texten och ger några tankar omkring att vara uppmärksam på vad som finns inom oss som kan skada andra människor, kanske utan att vi märker det.  Från sitt eget liv tog hon exemplet att som ung var hon  mkt snabb i repliken och fick ofta med sig skrattarna, ibland på ett sätt så att det utestängde och sårade andra människor. I bönen tackade hon för människor vi lever med och inkluderade nära och kära i förbön. Det kändes gott.            

Att gå ut på den smala balkongen var svindlande. Högt ovanför marken klättrar detta kloster med stup under sig. Storartade utsikt över hela Jeriko. En frestelseutsikt för makt.

På väg till Ramallah passerade bussen flera beduinläger, enkla skjul som ofta flyttas eller rivs av israelisk militär. Hur meddelas det att en rivning kommer att ske undrar vi. Det meddelas genom att ett papper med demoleringsorder läggs ut på marken. Den som äger huset/skjulet beordras att riva sitt hem. Om det inte sker inom angiven tid kommer arme'n med en bulldozer och utför detta. De drabbade får sedan betala kostnaderna för demoleringen. 

Vår buss vek av vid en stor bosättning men åt motsatt håll. På en slingrande väg genom Juda öken kom vi till en utsiktsplats och nedfarten till klostret Wadi Quelt. Ett större kloster dit många pilgrimsvandrar och blir vänlig mötta av klostrets munkar. Vi gick inte ner till klostret utan såg och kände på atmosfären från en klippavsats. Unga beduinpojkar ville sälja småsaker och en israelisk fordon vaktade så att vi inte gick åt fel håll.

Sen fortsatte färden mot Ramallah , förbi många arma bediunläger , enkla och ständigt under hot att forslas bort. Det glädjande vi såg var en liten grupp skolflickor i blå skoluniformer som skymtade i ett av lägren. Skolgången är problematisk för barnen. Det byggs enkla skolor men dessa rivs av israelerna då det inte finns byggnadslov. Nu bygger man med bildäck för då räknas inte som bygget som en byggnad och har chans att stå kvar.

Ramallah var stor och myllrande. Bussen stannade till vid ett enkelt gatukök där vi fick resans godaste falafel. Efter lunch blev det ett stopp för att titta på regeringsbyggnaden och Arafats grav. Målet för dagen var möte med en kvinnoorganisation "Women's Center for legal Aid and Counselling". Vi fick två timmars intensiv information omkring kvinnors situation i Palestina,
svårigheter att få ut sin arvsrätt, det ekonomiska beroendet av mannen, endast 15 % av de palestinska kvinnorna yrkesarbetare, utsattheten av våld, det dubbla trycket som ockupationen innebär för kvinnan, våldets onda spiral. Organisationen har en kvinnohärbärge i Jeriko med 8 platser för akuta insatser för kvinnor som utsatts för våld i hemmet. Men det går inte för en kvinna att bo där länge, hon måste sova i sitt hem för att inte bli utstött. De 35 medarbetarna arbetar med medling och att involvera släkten omkring kvinnan i att förstå situationen och ställa upp som skydd för henne. Vid skilsmässa får småbarnen stanna hos kvinnan men som tonåringar är det mannen som får vårdnaden. Förlusten av sina barn, konsekvens av att bli utstött av familj och släkt gör att många kvinnor stannar i våldsamma äktenskap .

Organisationens arbete att stärka kvinnors rättigheter är oändlig viktigt.

Vår resa fortsatte sedan förbi två check-point och till Betlehem med dess trånga gator och gränder. Fenomenal busschaufför som körde oss så långt det gick men sista biten genom basarerna fick vi gå med vår packning till Birgittasystrarnas gästhem. Här ska vi nu bo i fyra nätter, fridfullt och vackert nu men med ett våldsam historia från 2002. God middag och sedan en kvällspromenad på Krubbans torg, mycket gatuliv där till skillnad från sist jag var här. 

Månen lyser över Betlehem och vi somnar trygga i Jesu födelsestad.

 Fredag 21 oktober

Vaknar av knackning på dörren, våra klockor har ställt om till svensk tid och vi har försovit oss. Som tur är upptäcker Ulla vår frånvaro och väcker oss så att vi hinner äta frukost.

Kvart i nio promenerar vi iväg till SIRA-skolan, helgdag för muslimerna så det är inte många affärer öppna, lugnt gatuliv.

Vi blir väl mottagna av rektorn . Jag lämnar hälsningar från pappa Kurt och hon lyser upp "Jag glömmer aldrig honom, hälsa tillbaka, mycket, mycket.

Sedan håller hon en mkt fin presentation med hjälp av en power-point som jag hoppas hon sänder till mej. Vi får vara med på en musiklektion med den unge musikläraren och två klasser. Sen sjunger vi med hjälp av Christer våra två sånger och det uppskattas mycket.

I smågrupper får vi gå runt i alla klasser och se delar av lektionerna. Vi får se en gymnastiklektion och en drama-musik lektion. Vänlig god stämning.

Det är beställt lunch till oss som vi avnjuter vid långbord i den vackra trädgården .

Sen besöker vi lutherska kyrkan och får höra om deras arbete . Jag köper julklappar i deras shop. Nu har vi varit på Krubbans torg och köpt lite juice och sett på utställningen av julkrubbor i Peace Centret. Ikväll blir det middag med SIRA-skolans lärare på en restaurant. 

Lördag 22 oktober 

Sover dåligt och avstår Hebron-resa. En av Birgitta-systrarna kommer med mint-te som gör susen. Vi dricker vårt te på taket, vilar och smsar Nils-Olof Täght med en fråga om att få åka med honom till Tent of Nation, dit gruppen kommer efter lunch. Vi bestämmer att mötas och åka från SIRA kl. 13.00. Christer och jag köper med oss falafel och dricka och går i folk-och bil myllret till Bet Yala och ringer på skolans dörrklocka. När ingen öppnar går vi runt hörnet och där är grinden till baptistkyrkan öppen och en hantverkare arbetar med dörren. Vi frågar om vi får sitta och äta vår lunch på två stolar i skuggan utanför baptistkyrkan. Vi har inget gemensam språk men det går bra, en lugn skön stund med falafel utanför baptistkyrkan , det blev bra.

Sen ringde jag Nils-Olof Täght som kom och öppnade och bjöd på kaffe med han åt sin lunch. Biltur förbi Betlehems flyktingläger och UNs skola, ut till gamla Hebronvägen och sen en sväng in på en dålig , gropig väg in till Tent of Nations. En asfalterad ny väg ledde in till bosättningen som ligger mitt emot kullen. Och vi kommer inte ända fram till Tent of Nation. Vägen är demolerad av en bulldozer och stora stenblock hindrar genomfart till byarna som
ligger nedanför kullen. Det är så sorgligt alltihop.

Israel försvårar, förödmjukar och föraktar de palestinska människornas liv. Här blockeras en väg så att man måste ta en lång omväg för att komma in i Betlehem.

Kullen ägs av en släkt och det som försvårar konfiskering är att släkten har papper på ägandeskapet. Israel kan inte lägga beslag på marken trots upprepade försök. Familjen har orkar stå emot såväl hot och förstörelse som erbjudande om köp t.o.m. blank check. Familjen har gått till domstol och deras ärendet ligger sedan 22 år i högsta domstol. I valet mellan att resignera eller kämpa för sin rätt väljer man en väg som är kostsam och krävande, att begära rättslig prövning, stanna på sin mark och bjuda in volontärer från hela världen för att arbeta, just nu är olivskörden i full gång. Vi mötte två av volontärer, en ung judisk man från Jerusalem och en ung kristen kvinna från Boston. Äldste sonen i familjen som berättade om arbetet för oss avslutade med att poängtera vikten av att många använder den lilla vägstumpen fram till blockeringen för att visa att vägen är i bruk. Hemsidan är väldigt informativ och förhoppningen är att många enskilda och grupper stannar till för ett besök. 

Jag är så glad att vi gjorde det! 

Today we visited the Tent of nation. It is a hill close to Betlehem that has been in the ownership of a palestine family for ages.  We listened to a very strong voice telling us about protecting the land from being konfiskerat and to do it in a non-violant way.   The slogan for the family and the people geting  involved in Tent of nation is "We refuse to be enemies".  

Söndag 23 oktober

Klockan kvart i nio  tar vi taxis från Krubbans Torg upp till Grekisk ortodoxa kyrkan Virgin Mary i Beit Yala, fullsatt kyrka, många barn, förbön till vänster och kören till höger. Hela mässan sjungs. En ovanlig, fantastisk Maria-ikon med en ammande Maria är målad på väggen. 

Efter gudstjänsten är vi inbjudna till kyrkans scouter på kyrkkaffe och för information. En ung
tjej född i Malmö imponerar på oss med sin svenska utan brytning men med svårighet att komma ihåg ord. Hon var en av de aktiva i scouterna. Nästa år hoppas hon komma tillbaka och läsa på universitet i Sverige, superbegåvad !

Vår pålitlige reseledare Lars delade in oss i grupper om två och två som togs om hand av olika SIRA-lärare . Vår färgstarka värd visade sig ha tre hemmaboende barn och en man som var snickare. Christer bjöd på musik och de bjöd på mat. Sen körde Khair oss tillbaka till Krubbans Torg. Jag antog utmaningen att försöka få ett bra pris på en kamelväska. Den slutade med att jag gick till Marys house med en mörk snygg axelväska nedprutad från 600 till 270 sekel. Jag tror dessutom att både köpare och säljare var nöjda😊

På kvällen middag hos systrarna och sen information en finlandssvensk följeslagare, mkt bra. Med henne kom också fem nyanlända volontärer som ska bo på SIRAskolan ngr veckor och hjälpa till med att plocka oliver.  Ulla som hela veckan lyfter fram kvinnor i Bibeln avslutade med fin andakt om kvinna som man ville stena pga av äktenskapsbrott. Christer sjöng sin starka sång om henne.

Måndag 24 oktober 

Jag vaknade tidigt, gick upp på taket och sa adjö till Betlehem. Alla väskor ner för alla trappor och sen upp till bussen som väntade vid Stars hotel. 

Chauffören tog Hebronvägen ut ur Betlehem och det gick utan problem. Ännu firar för israelerna så mycket lite trafik. Vi var i god tid på Teologiska Institutet. Där fick vi målande info av den nye direktor Maria L . Fika med kaffe och chokladkaka. Så vackert i den blommande trädgården och fruktträden med citron och små mandariner. 

Sedan väntade Mea Shearim, synagogans gtj hade just avslutas så vi mötte massor av högtidskläder ortodoxa judar . Ingen trafik och inga öppna affären. Lars ledde oss vidare till den katolska kyrkan och dess kyrkoherde David Neuman, kunnig , engagerad och karismatisk
.Det han berättade gjorde oss bestörta. Han berättade hur flyktingar behandlas i Israel, om fångläger som finns i Negevöknen , om cynisk människor kidnappning , om barn som lämnas till dagmamma som har hand om ett fyrtiotal späd-småbarn under tre år för att deras mammor måste jobba. Katolska kyrka gör insatser för dessa barn.

I de muslimska kvarteren var det full aktivitet och vi hittade en uteservering som snabbt serverade oss alla falafel och shavarma.  Det var sedan inte långt att gå till trädgårdsgraven där vi fick en svensk guide som visade sig vara  pensionerad EFK-pastor. Ulla ledde en  fin nattvardsgudstjänst i trädgården.

Därifrån till Damaskusporten och rakt igenom de muslimska kvarteren ut genom 

Jaffa porten. Våra väskor hade redan tagits om hand och väntade när vi kom till det maronitiska  kloster där vi ska bo i två nätter.  Kvällsmat i en armenisk restaurant som var ganska enkel och där vi upplevde ett lojt intresse från personalen trots att vi var kvällens enda gäster

Skönt komma ut i friska luften, gå mer till Västra muren och runt lite i de  judiska kvarteren.

Tisdag - onsdag 25-26 oktober 

Den här innehållsrika resan avslutas med Jerusalem och några av alla dess sevärdheter .

När fötterna gått länge nog samlades vi på Bildas center vid Jaffa porten för ett möte med två representanter från Parents Circle. Det är en palestinsk-israelisk gräsrotsorganisation för familjer som mist en nära anhörig i konflikten. "Blodet hos våra barn har bara en färg, vi är alla människor och måste få tillfälle att mötas för att ha en chans att nå försoning och fred. Vi måste hitta vägar att möta "den andre", skapa möjlighet till dialog, visa politiker att vi är dödströtta på krig, vandra tillsammans som kvinnorna i Israel-Palestina nu gjort i "Hoppets marsch" Det handlar inte om att vara pro-Israel eller pro-Palestina, det handlar om att vara pro-fred". 

Detta var det slutord vi fick med oss från två av dem som drabbats av den största förlusten, att  förlora en älskad familjemedlem. Om de kan sträva efter dialog och arbetar för att skapa plats för försoning så är det allas vår skyldighet att göra detsamma och gå i riktning för fred med våra liv. 

•  

Stjärnklar oktoberkväll

Stigfjorden bjöd motstånd.

Saga fick stampa på för att så sakta nå målet, den lilla hamnen i Danestan på Stora Askerön. Nu ligger hon bredvid smäckra segelbåten Malin och väntar på att bli upptagen på Askerö-varvet på lördag. Solen sken över fjärden men vinden tog i och gässen gick vita.

Vindstyrkan ska tillta under veckan så vi är nöjda över valet av den här vackra dagen för årets sista båtfärd. Hem kom vi på två timmar med fyra bussar. 

Buss ett Danestan- Varekil, buss två Varekil - Myggenäs, buss tre Myggenäs- Kållekärr, buss fyra Kållerkärr- Björholmen. Fantastiskt att det går att ta sig fram kommunalt på öarna och fantastiskt att inte ha bråttom.

Nu spänner himlen upp en sky av stjärnor över vårt hus. Det är svårt att gå in en kväll som denna.

Christer förbereder musik till resan som väntar till Israel-Palestina. Jag läser på om historien, landet, folket, platserna och tron. Vi åker med SIRA-skolans vänner och det blir längre besök i Nasareth och Betlehem på skolorna som särskilt välkomnar barn med särskild behov. 

Vi har varit i Betlehem flera gånger förut under den tid pappa Kurt var styrelseledamot i SIRA och platsansvarig under olika omgångar. Nu blir det spännande att få återknyta banden med skolorna, dess lärare och elever samt att återigen få besöka Israel-Palestina tillsammans med kunniga och engagerade människor.

Ikväll gör jag som Abraham gjorde blickar mot himlen upp. Medan jag stjärnorna räknar växer såväl tacksamhet, tro och hopp som förtvivlans över ovänskap, splittring och murar människor emellan.

Himlen berättar om den storhet och generositet som omger oss. 

Den  som får uppleva himlens vind  och vidd kan inte annat än förundras och tacka.

Kursstart, kulturmöte och kokad björnbärssylt

Det är sensommartid och skördetid. Igår plockade vi vildäpplen och björnbär. Grannen och jag utbytte gåvor, plommon mot tomater. Jag kokade en liten provsylt av björnbären och konstaterar till frukosten att det hade inte behövs så mycket socker. Björnbären är söta nog. Det blir en ny provsats idag. Min sonhustrus plommonmarmelad är minimalt sötad och ändå så jättegod. 

Bären, frukten, potatisen, majsen och de färgstarka ringblommorna utanför köksfönstret hjälper mej över tröskeln från augusti till september när värmen släpper och solens timmar blir allt färre. 

Litteraturlistan från universitetet likaså. "Mångkulturalism, kvinnor i kläm" och "Etnicitet och nationalism" är beställda. "Mångkulturalismens utmaningar" gick att ladda ner direkt, så bra! Gårdagens avslutades med läsning omkring att leva som minoritetsgrupp i ett land med ambition att undanröja och frigöra sig från hinder som hämmar självkänsla, integritet och delaktighet i samhället. Författaren, Hans Ingvar Roth, ser på detta utifrån begreppsbildningen positiv/negativ närhet och distans. Att en stat ger utrymme för kulturella olikheter får inte innebära att samhällsidentiteten undermineras, det leder till en negativ distans. Samtidigt får inte strävan efter samhällsidentitet betyda att kulturella särarter negligeras eller undermineras vilket leder till negativ närhet.

Här finner vi den franske borgmästarens dilemma när han står mellan valet att tillåta eller förbjuda burkinin för badande kvinnor på stranden. Borgmästaren i Cannes ser burkinin som en fundamentalistisk symbol som skadar de franska idéerna om sekularism, nationell säkerhet och jämställdhet.

Så vad är en samhällsidentitet? Vad är en svensk samhällsidentitet? "Lagom" kanske. Det ordet och begreppet är vi ganska ensamma om har jag förstått. "Oberoende" , vi ska inte styras varken av familj eller samhälle utan klara oss bra på egen hand. "Jämställdhet" förstås, här vill vi gärna vara bäst i världen. 

Ge mej förslag för nu ska jag samla lite identitetsmarkörer till nästa föreläsning 😊

Sommarprat

Sommarprat med Anders Kompass fångade hela mitt intresse. Han berättar om hur FN, organisationen med uppdrag att arbeta för fred och för mänskliga rättigheter, bestraffade hans anmälan, gällande sexuella övergrepp mot barn och ungdomar som franska utsända FN-arbetare gjort sig skyldiga till, med avstängning från arbetet och munkavel medan utredning pågick. Protokollsbrott var anklagelsen han blivit avstängd för. Hur hanterade mannen med det förpliktande efternamnet att inte få berätta, inte få freda sig utan bli satt i en osynlig arrest. Jag lyssnade uppmärksamt.

Den lilla sov middagsvilan och den större var med morfar i trädgårdslandet. Jag skulle i lugn och ro dricka kaffe och få ta del av Anders Kompass sommarprat. 

Men det knackade ivrigt på dörren och treåringen ville ha mellanmål, två skivor kall lax som mamma skickat med. Han visste att paketet med kallrökt lax låg i kylskåpet. Mitt emot mej, med två skivor lax på tallriken, ville han berätta om sista dagen på förskolan. Han hade bjudit på jordgubbar och berättat att detta var sista dagen. Till hösten skulle han gå på den lilla förskolan på backen, den med 9 barn färre per grupp. Den grupp han nu lämnade skulle öka barnantalet till 23 barn, det föräldrakooperativ  där han fått plats skulle välkomna 14 barn till hösten. Den lilla förskolan hade sökt statliga medel för att minska antalet barn per grupp och hade som mål att uppmärksamma varje barn och leva upp till förskolans läroplan.  Nåja, det berättade han inte för gruppen eller för mej. Han visste knappast om bakgrunden utan levde sitt vardagsliv i den faktiska politikens verklighet där personal, med ansvar för stora barngrupper, gör sitt bästa för att ge tillsyn, omsorg och leva upp till förskolans höga målsättningar, men inte alltid får de förutsättningar och redskap som behövs .

Treåringen mitt emot mej, berättade om den kamrat som blev mest ledsen över att han skulle sluta och som sen ville följa med honom hem. " Mormor, han har slagit mej mycket men ändå vill han bara vara med mej. Och jag vill vara ifred ibland, jag vill leka med andra barn, jag visste inte vad jag skulle gör". 

Bästa Anders Kompass , din berättelse får vänta lite, nu måste jag stänga av och höra vad den här lilla treåringen så öppet och tillitsfullt berättar vid matbordet. Han funderar över sin tillvaro, förskolan, kamraterna och hur han ska ta sig fram i världen. Han är lite orolig för att han inte vet riktigt vad som väntar.

Hur ter sig vardagsvärlden från en treårings perspektiv?

"Mormor, jag vet inte vad barnen på nya förskolan heter, en pojke heter Robin....." 

Tack älskade lilla barnbarn att du vill berätta och för att du låter munnen gå från morgon till kväll men stora och små iakttagelser, reflektioner, förbättringsförslag och idéer.

Tänk om du och några fler treåringar fick vara värd för ett Sommarprat i P1

Det skulle understryka Anders Kompass viktiga insats att alltid se till barnens bästa och vara vaken för att i alla lägen förhindra våld och övergrepp mot barn i alla åldrar och i länder.

Kivik Art Center

rekommenderar ett besök på Kivik Art Center, vid Lilla Stenshuvud, strax norr om nationalparken Stenshuvud, strax söder om Kivik på Österlen i Skåne. En av de vackraste platserna man kan tänka sig där stora installationer överraskar och utmanar tanke och en känsla. Det är samma känsla som i mötet med de stora installationerna på Pilane på Tjörn, men här är landskapet helt annorlunda. Här har det rests en himlastege där stegen tar slut högt över trädtopparna. Inga räcken, inget skydd, nej ingen får heller gå upp för de många stegen. Däremot är det tillåtet att under öppettid gå in i den omskrivna skulpturen  Sculpture for the Subjective Experience of Architecture. Det första verk som David Chipperfield gjort i Sverige. Idag är David Chipperfield mest omskriven som vinnare i arkitekttävlingen för det blivande Nobel Center på Blasieholmen i Stockholm. Den höga installationen i Kivik Art Center lämnar ingen oberörd, varken närmaste grannen eller den som vågar sig upp i den mörka trappan där tilliten prövas.

Den höga installation med känsla för höjd, ensamhet och befrielse får den ensamma besökaren att med kroppen uppleva instängdhet, hissnande höjdkänsla och utsatthet på block utan räcke. Endast en och en tillåts vi gå de många stegen i den mörka, trånga  trappan upp till tornets öppning där ljuset faller in till befrielse och lättnad. För mej blev det en bild av livet och dess passager av mörker som måste genomlevas för att nå ljuset och en ny utsiktspunkt.

Doften av sommar

Min blick följer den vita fladdrande fjärilens färd över det nyklippta gräset. Jag förlorar henne när hon försvinner in i äppelträdets vita brudslöja. Gräset doftar starkt och fyller mej med barndomsbilder från den tid då vi kusiner delade uppgiften att klippa morfars stora gräsmatta i Furusjö. Gräsmattan var oöverblickbar, skogen var utan slut, sjön var ett hav, kvällarna var långa och sommarlovet oändligt. 

Doften av nyslaget gräs för mej tillbaka till kvällar med öppet fönster på andra våningen i det stora röda trähuset, sommarhuset som morfar låtit bygga för sin stora familj.

Nerifrån köket hördes mammas och mostrarnas prat medan de donade med kvällsysslorna. 

Ljudet från den stora nyckeln i skafferiedörren som vreds om många gånger om dan och luckan som öppnades ner till de kalla källarförråden. Prydliga rader av saft och sylt i glasburkar med en vit gummiring under varje lock, potatisen förvarad i lår och lukten av fukt och vinterkyla. 

Det var mest kvinnor i mitt sommarparadis, moster Kerstin, moster Karin, moster Inga-Lill, moster Barbro och så morfar förstås. Änkemannen sedan länge, pensionerad så länge jag minns, en man med pondus och barnasinnet kvar. Han följde mej till badstranden varje dag och stod under sitt paraply och väntade tills dagens simlektion var klar. Ibland köpte han glass som vi åt på hemvägen. Det var oftast en fyrkantig glasspinne med staniolpapper och jag gillade jordgubbssmaken bäst.

Jag gillade också att få plocka in de mogna bären från jordgubbslandet utanför köksfönstret.

Varje dag nya bär hela sommaren eller minns jag fel.....

Vi hade med våra två marsvin från stan men det var dumt. De fick bo i en vedbod bredvid utedasset. Det var dumt. En morgon var locket undanvräkt och det var bara blod och skinnrester kvar i lådan med sågspån. Jag skrek och sprang in efter de vuxna som sa att det måste varit katten. Så grävdes det lilla som fanns kvar av marsvinen ner bakom trädgårdslandet. Det tog lång tid innan jag övervann min avsky för kattor. Min mamma kom aldrig över sin misstro och nån katt blev aldrig insläppt i mitt barndomshem. Inte heller våra barns katter har vunnit mormors hjärta.

Gräset är klippt, doften densamma som för många år sedan, tacksamhet för barndomens somrar och minnen som fladdrar förbi medan den vita fjärilens försvinner in i äppelträdets blommande brudslöja. 

Ett barn har lärt sig cykla idag

och det är stort när man är tre år. Plötsligt fanns bara färdigheter där.
"Mormor jag kan cykla" hörde jag en glad röst säja och sen var det en självklarhet resten av dagen och resten av livet. Fantastiskt få vara med när det händer
Sommaren kom igår och idag blev det första utflyktsturen med Saga till Smögholmarna. Nu är hon godkänd av yngste med käresta. Igår var det premiär för kapten Ahren att prova sittbrunnen och dricka kaffe med sin svärson. Han såg synnerligen belåten ut och det är utlovat en tur runt Askerön i sakta mak. Imorgon blir det premiär med fisketur med svärsonen Peter och lille V.
Hon får ligga i Saga!
Nu har vi fått en försmak av sommaren och känner tacksamhet över att få tid att ta emot det som tiden bjuder av naturens nyfödelse och skönhet.

Nytt år 2016

Det är stilla och tyst i huset, tre tända ljus, en kopp te och tid att tänka och be. Det är 

"en bön i två riktningar: bakåt för att kasta ljus, bakåt för att försonas. Och framåt för att finna väg. Kanske finna något som bara den finner som inte söker" (Greta Hofsten "De levandes mod").

Sinnet fylls av tacksamhet för mönniskor som fyllt helgerna med innehåll, värme, gåvor, närvaro, tillgivenhet och förtroende. Små barnavänner och skrynkliga äldrehänder.  Barnbarn och föräldrar. Vänner nära och långt borta. 

Knäppta händer vid frukostbordet och en mamma som ber för sin stora släkt och den stora värld vi delar.

Vad bär framtiden i sitt sköte. Predikantens övertygelse om att framtiden kommer till oss, om de levandes mod att släppa rädslan och våga ta emot det nya, det främmande, det ännu inte sedda.

Val som väntar, men först överlämnandet i andras händer, att våga lita på kirurgiskt ingrepp och kroppens förmåga att återhämta sig.

Vi vet så lite om morgondagen, men vi stryker läkemedel på vårt persikoträd och hoppas det ska bära frukt till hösten, vi vänder jorden i vårt land för att förbereda för potatis och tomatplantor, vi köper en ny brevlåda för post som ännu inte kommit.......