Min blick följer den vita fladdrande fjärilens färd över det nyklippta gräset. Jag förlorar henne när hon försvinner in i äppelträdets vita brudslöja. Gräset doftar starkt och fyller mej med barndomsbilder från den tid då vi kusiner delade uppgiften att klippa morfars stora gräsmatta i Furusjö. Gräsmattan var oöverblickbar, skogen var utan slut, sjön var ett hav, kvällarna var långa och sommarlovet oändligt.
Doften av nyslaget gräs för mej tillbaka till kvällar med öppet fönster på andra våningen i det stora röda trähuset, sommarhuset som morfar låtit bygga för sin stora familj.
Nerifrån köket hördes mammas och mostrarnas prat medan de donade med kvällsysslorna.
Ljudet från den stora nyckeln i skafferiedörren som vreds om många gånger om dan och luckan som öppnades ner till de kalla källarförråden. Prydliga rader av saft och sylt i glasburkar med en vit gummiring under varje lock, potatisen förvarad i lår och lukten av fukt och vinterkyla.
Det var mest kvinnor i mitt sommarparadis, moster Kerstin, moster Karin, moster Inga-Lill, moster Barbro och så morfar förstås. Änkemannen sedan länge, pensionerad så länge jag minns, en man med pondus och barnasinnet kvar. Han följde mej till badstranden varje dag och stod under sitt paraply och väntade tills dagens simlektion var klar. Ibland köpte han glass som vi åt på hemvägen. Det var oftast en fyrkantig glasspinne med staniolpapper och jag gillade jordgubbssmaken bäst.
Jag gillade också att få plocka in de mogna bären från jordgubbslandet utanför köksfönstret.
Varje dag nya bär hela sommaren eller minns jag fel.....
Vi hade med våra två marsvin från stan men det var dumt. De fick bo i en vedbod bredvid utedasset. Det var dumt. En morgon var locket undanvräkt och det var bara blod och skinnrester kvar i lådan med sågspån. Jag skrek och sprang in efter de vuxna som sa att det måste varit katten. Så grävdes det lilla som fanns kvar av marsvinen ner bakom trädgårdslandet. Det tog lång tid innan jag övervann min avsky för kattor. Min mamma kom aldrig över sin misstro och nån katt blev aldrig insläppt i mitt barndomshem. Inte heller våra barns katter har vunnit mormors hjärta.
Gräset är klippt, doften densamma som för många år sedan, tacksamhet för barndomens somrar och minnen som fladdrar förbi medan den vita fjärilens försvinner in i äppelträdets blommande brudslöja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar