Mannen min har samlat många av sina låtar under åren i en pärm men senaste födelsedagen sa devuxna barnen att där ska inte fina låtar stå och samla damm. Det blev en studio-insplening av fyra årstidslåtar i present och nu lagom till jul släpps den första "Änglar i snön".
Det blir en release 1 december men idag en smyg-realease med lycka.
https://open.spotify.com/album/3pxggfxfCr4dmN4eTzn6Vs?si=BNIIqgpvRyCDJobwrtA_9w
Pandemin är över, den samhällsfarliga sjukdomen har bedarrat. Vi kan återgå till livet som det var februari 2020 eller…. Vad har vi förlorat på vägen, vems plats är tom, vem kommer inte tillbaka. Det har varit två år med många förluster,
Jag läser Runar Elderbo lilla bok ”Den tid vi fick”. Han skriver.
”Det är i och genom våra förluster, och vår hantering av dem, som våra liv blir till och våra karaktärer formas. Jag tänker så här. Ingen av oss växer utan förluster. Våra liv handlar om att ge upp för att kunna gå vidare, välja att tappa för att möjligen bli rikare. Varje mänsklig sträcka innehåller ett stycke förlust. Det är förlusten av vår barndom. Det är ungdomens förlust. Det är förlust av alla de drömmar och omöjliga förväntningar vi hade kring våra liv innan verkligheten slog till. Det är förlusten i kärlek. Vi förlorar i beroendeförhållandet till våra föräldrar och syskon när vi växer in i vuxenlivet. Med stigande ålder förlorar vi i styrka och hälsa och lever vi länge gör vi också den smärtsamma förlusten av våra närmaste och vårt tidigare umgängesliv. Konsten att leva är konsten att hantera denna stigande ström av förluster så att vår personlighet karaktär inte krymper utan blir rikare genom denna livets gång. Så tänker jag.”
Min mamma har i år fyllt 94 år. Inför sin födelsedag skrev hon ett tankebrev till sin vänkrets som hon läste vid kyrkkaffet i sin församling. Hon berättar om sitt liv och jag citerar ett kort stycke
”En annan tanke som jag vill föra vidare är ordet ÄNDÅ.
Vi kan känna oss deppiga, besvikna, hopplösa, inte ha förmåga att se det positiva. Men ÄNDÅ, det är inte hela bilden, det finns en annan sida på myntet. Vi ska tänka på allt fint som finns: små glada barn, goda vänner, en tillhörighet, en natur och fyll själva på allt det som är gott och är ÄNDÅ!”
Vi är nu efter två år, genom en lång tunnel av pandemi och begränsning. Det har varit en tunnel med fartbegränsning och skymd sikt. Hur ska vi nu möta den nya dagen? Vad behöver göras annorlunda, sorteras bort, prioriteras, nu när munskydden får kastas och vi inte längre behöver hålla distans.
Livet får visa vägen och för att inte bli lomhörd pausar jag flödet i sociala medier fram till påsk. Vi har tillsammans med hela världen varit med om två år av pandemi, nu får vi vara med och forma en framtid postpandemin.
Vi är sedan söndagen den 6 februari tillbaka i förtroendeuppdraget på Teneriffa. Resan höll på att gå om intet. Jag vaknade halv ett på natten. Det var som ett handtag av smärta vreds om i magen. Lite senare första kräkningen, sen igen och igen. Magen tömdes på allt innehåll. Christer sov på soffan där nere. Jag tänkte det går aldrig att resa imorgon. Men Jacob puffade på och vi kom iväg.Sov nästan hela flygresan. Möttes av värme från solen och teamet.
De väntade med pizza i glashuset. Sen sov jag hela natten 7-7 och vaknade OK.
Full fart på caféet, så mycket gäster, nu börjar en nu postcorona - tid.
To my daughter Elisabeth
I wish you the strength
to face challenges with confidence
along with the wisdom
I wish you adventures on your journey
and may you always stop
to help someone along the way
Listen to your heart & take risks carefully
Remember how much you are loved
I am so proud of you!
May God bless you and keep you!
Happy birthday from Mum
Idag känns det stort att ha fått följa barnet vi fick för 40 år sedan genom år av växande. Nu är hon vackrare än sin mamma och klokare än sin pappa. Vi som följt henne sedan barnsben såg tidigt hennes gåvor av kärlek, styrka, problemlösning, empati, framåtanda, mod och kreativitet.
Kära dotter, du orienterade dig i nya miljöer från Nedergårdsgatan i Göteborg till Hemstrand utanför Vasa tillbaka till Kärralundsgatan och sedan till Billdal . Överallt hittade du vänskap och skapade lek och kamratskap. Hemma medlade du mellan dina tre bröder och delade rum med lillebror Jacob. Vid flytten till Frillesås bytte du högstadieskola och när jag lämnade dej vid den stora skolentrén gick du med rak rygg och håret dansande på ryggen in i en ny okänd miljö. Du landade, fick vänner och valdes det året till skolans Lucia. När Luciadagen kom blev du sjuk och Anna-Karin fick ta på sig ljuskronan och Luciarollen. Året därpå valdes du till hela Frillesås Lucia och sjöng på torg och olika arrangemang.
Sången och musiken avgjorde gymnasievalet, det blev musiklinjen på Aranäs. Tre månaders avbrott blev det för ett PMU-stipendium beviljades för en tremånadersvistelse med praktik i ett gatubarnsprojekt dit barn fick komma för läxläsning, eftermiddagsmål och tillsyn.
Moster Annika var värd för vistelsen där och du fick även ta del av hennes arbete inom Diakonia
Spanska blev det språk du valde att förkovra dej i och efter gymnasiet åkte du och Camilla på kurs till Malaga. Ni delade en pytteliten lägenhet men letade er fram till bättre boende under er tid där. Du jobbade också extra för att klara ekonomin under den tiden.
Din bror David missade flyget när han skulle komma och hälsa på från sin studieplats i London , men det blev ändå ett besök. Vi fick komma och hälsa på och se din skola och miljö.
Så blev det ett år som ua pair i London, slitsamt med långa dagar med två barn att skjutsa till skolor och ge daglig tillsyn. Du bodde på vinden i familjens hus och till jul ville du nog avsluta men höll ut hela året.
Sen blev det studier på Handelshögskolan och igen en termin i London när du hade praktikplats på Svenska exportrådet. Du hittade ett pyttelitet boende efter dagar av letande. Vi beundrade dej att klara de höga kraven och den klädkod som krävdes med ett sådant litet boende. Du hittade en tillflykt i församlingen Hillsong. Där fann du jämnåriga och en god gemenskap.
Hemma i Sverige fann du en Smögepojk och det blev många promenader mellan Bagaregåden och Vestagatan. Så föll han på knä i Köpenhamn och bad om din hand. En sensommarbröllop med sol, vind och vatten blev det. Jag fick viga er i Smögens kyrkan, hela bröllopssällskapet gick genom Smögen ner till hamnen där båt väntade som tog oss alla till festen . Så många fina minnen, inte minst av de äldsta som då var ed din morfar Kurt och Petters farfar Harry.
Färdig med din utbildning fick du jobb på Willys .ekonomiavdelning. Du blev projektledare för att starta upp Willys matkassar, du invigde olika platser där denna nya tjänst introducerades.
Men ibland sa du att det blir för mycket stillasittande tid vid dator. Du fick nys om ett annat arbete som projektledare inom Stadsmissionen. Du sökte och fick arbetet som du sedan byggt upp från grunden , Stadsmissionens Matcenral.
Två fantastiska barn har du och Peter fått ta emot, Vincent och Nathalie. Ni bestämde er för att hitta hur och sålde lägenheten på Vestagatan i förvissning om att snabbt hitta ert kommande boende. Men det rätta dök inte upp så det blev en sommar på Tådås, ett tillfälligt boende i stan och ett års hyra av radhus innan ni fann Ulveliden. Där gjorde ni om efter era behov, du valde allt från handtag till trappa. Peter jobbade praktiskt med bygget och ni kämpade för att få allt klart för inflyttning till hösten. Den nya förskolan i Vidkärr var tråkig med trött personal så ni såg er om efter alternativ. Det blev Sagolunden, ett litet mysigt vänligt familjekooperativ ett stenkast från ert hus. Du blev styrelseledamot och barnen fick en fin förskoletid. Nu är de skolbarn båda två och ett nytt kapitel har börjat i deras liv.
Och idag firar vi när du stiger över tröskeln från 30 år till 40 år. Så mycket har hänt sedan du fyllde 30 . Vad ligger nu framför under kommande 10-års-period och till nästa stora milstolpe 50.
Vi önskar att dej spännande och innehållsrika år . Vi är tacksamma att få följa din livsresa med familj, jobb och vänner. Det bästa vi kan önska är Guds Välsignelse över kommande dagar.
Jag har fått tre datum för att skriva krönikor med 60+ perspektiv till Dagen.
Den första hade rubriken "Äntligen" och beskrev lättnaden när Migrationsverket efter fem års väntan gav Hashems permanent uppehållstillstånd i Sverige.
November- krönikan fick jag återsänt för den var för vass så den får sin plats här. Många skriver om samma sak så jag stillar min själ och svarar Dagen att nästa krönika ska jag skriva med gungstolsperspektiv. Här den som nu läggs i byrålådan:
"Friskolereformen klubbades igenom 1992. Det året fördes i den församling jag tjänade som pastor en allvarlig diskussion om att hoppa på tåget. Ett stenkast från Elimkapellet fanns en gul vacker byskola som kommunen inte längre använde. Ordförande i församlingen var rektor, det fanns en intresserad förskollärare i församlingen och själv hade jag en lärarexamen. Det som lockade en liten församling i tanken att starta en förskola och ett lågstadium var möjligheten att få erbjuda en skola med kristet profil. Församlingen vände och vred på frågan men landade i beslutet att inte utvidga med ett så stort ansvar. Det är ett stort ansvar att driva skola. Det handlar om att förmedla grundläggande kunskap och öppna nya världar för eleverna. För de yngre barnen är det steget ut i en större värld än hemmet där föräldrar är naturliga auktoriteter. I skolans värld träder andra vuxna in på scenen. Vem minns inte sin första lärare?
Det är tidig morgon och mörkt ute. Jag tänder en brasa, sveper in mej i röda pläden och läser ett kapitel om frihet i Joel Halldorfs bok "gud.jakten". Det är måndagen efter andra advent. Igår såg vi tre gudstjänster på skärmen, en som var så platt så vi stängde av, en som var från vår egen församling som berörde, en från Flatås där Gunilla läste text och berättade om barnbarnet som ville tända ljus i den tomma kyrkan, sitta stilla och sjunga, valde sång och sjöng med andakt "Imse Vimse Spindel".
Jag minns andra advent förra året när vi firade gudstjänst i Turistkyrka i Puerto de la Cruz. Adventspsalmer, gäster på besök, kyrkkaffe .... allt var självklart.
Nu har vi inte varit i en kyrka mer än vid två tillfällen sedan pandemin bröt ut och vi kom tillbaka till Sverige. Det är verkligen konstigt. Vi som levt så intensivt kyrkans värld, inte minst de senaste års på Teneriffa, med flera samlingar i vecka och gudstjänster varje söndag. Joel Halldorf formulerar frågan om det finns någon skillnad på att följa en gudstjänst på skärm eller på plats. Ja, det är det och vilka konsekvenser det får återstår att se.
Nu sveper andra vågen av corona-viruset över oss och över världen. Nästan en miljon människor i världen har dött av detta virus, i Sverige närmare 7000 personer. Statsministern är allvarlig i sitt tal till nationen att nu gäller det att hålla restriktionerna, hålla avstånd, inte åka kollektivt, inte trängas i affärer, inte gå på kalas och inte bjuda hem till adventsglögg och pepparkaka. Gymnasieskolor hålls från och med idag stängt och all undervisning sker på distans.
På Teneriffa få man mötas i familjegrupper om sex personer, barn undantagna. I Sverige är det 8 personers- regeln som gäller. Vi slipper de i andra länder obligatoriska munskydden men är ålagda att hålla distans. Så människor möts utomhus så långt vädret tillåter, grillar och samlas runt eldkorgar. När Christer och jag går vår förmiddagsrunda över Pilane möter vi många vandrare. Naturen har blivit ett vardagsrum där vi kan koppla av, mötas, bjuda till fika.
Men många sjunker ner i ensamhet, äldre som inte fått umgås naturligt med andra på månader, ensamjobbare som sjunker ner i håglöshet och brist på stimulans, trångbodda som går varandra på nerverna, människor som faller ner i alkoholmissbruk, barn får bära sin föräldrar istället för tvärtom.
Det är en märklig tid. Det är en tid för reflektion och besinning. Hur har vi levt våra kiv, hur vill vi leva livet. Vad är viktigt, vad är oväsentligt. Kanske kan vi komma bort från konsumtionshets och överutnyttjande av jordens resurser. Kanske görs nya upptäckter i denna pandemins tid.
Jag är tacksam för böcker, fåglar runt knuten, levnadskamrat och relationer att vårda och vara rädd om. Brasan brinner sakta ut, det ljusnar och en ny vecka har börjar.
Må Guds ljus lysa in med hopp och frid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad adventstid.
Löven fallen, det är höst.
Hela sommaren har mamma bott hos oss, vilken nåd att ha fått bereda en fristad i denna pandemi. Hälsan är som hälsan är när man är 92 år. Kroppen har sina svaga punkter, den är använd, den är inte längre ung och stark. Men sinnet är inte slitet. Mamma är alltjämt en nyfiken, intresserad människa, kunnig, kompetent, smart, läsande och älskande. Hon följer sina nära och kära, hon följer världen och hon ber ...
Nu faller löven längst vår väg. Det är dags för förändring. Mamma flyttar in till stan 1 november.
Vi har i helgen sagt adjö till kära Saga, den snipa som blev vår första gemensamma båt. Hon har lärt oss våga havet, upptäcka skärgården omkring oss, bedåras av solnedgång på en ensam ö, gå på grund, bli räddade av Sjöräddningen, fiska makrill, lägga till i hamnar, tuffa över fjord och längst leder, bryggsegla och ha en tillflykt när huset blev för fullt. Igår togs hon upp i vaggan i Ängeviken och rullade vidare på nya äventyr med ny ägare.
Imorgon kör godhjärtade Gunno ner Christer och Gunnar Fhager till en liten skyddad vik och hämtar den båt som ska bli vår kamrat kommande år. Hon har det fina namnet Annika. De ska ta henne längst hela kusten till Askerö varv där hon får en plats i vinter. Det blir en tur på 7-8 timmar för hon går inte så fort. Det blir spännande att möta henne vid varvet imorgon em. Väderutsikterna är god, nästan ingen vind och inte heller regn.
Jacob har släppt sin första egna låt i helgen. Den berör nerven av den stora förälskelsen som kapslar in och skyddar från all ondska, tiden i förälskelsens park och sedan att leva vidare i en mognande kärlek, kanske få barn, ta ansvar och förbli trogen, att längta, att hålla fast, att veta vi har varandra till låns.
https://open.spotify.com/album/5I6ThBql5Z1qUQmoEVYpiP?highlight=spotify:track:6f7yVwlDFLoRK5LB8TDNNA
