Pandemin är över

Pandemin är över, den samhällsfarliga sjukdomen har bedarrat. Vi kan återgå till livet som det var februari 2020 eller…. Vad har vi förlorat på vägen, vems plats är tom, vem kommer inte tillbaka. Det har varit två år med många förluster,

 Jag läser Runar Elderbo lilla bok ”Den tid vi fick”. Han skriver.

 ”Det är i och genom våra förluster, och vår hantering av dem, som våra liv blir till och våra karaktärer formas. Jag tänker så här. Ingen av oss växer utan förluster. Våra liv handlar om att ge upp för att kunna gå vidare, välja att tappa för att möjligen bli rikare. Varje mänsklig sträcka innehåller ett stycke förlust. Det är förlusten av vår barndom. Det är ungdomens förlust. Det är förlust av alla de drömmar och omöjliga förväntningar vi hade kring våra liv innan verkligheten slog till. Det är förlusten i kärlek. Vi förlorar i beroendeförhållandet till våra föräldrar och syskon när vi växer in i vuxenlivet. Med stigande ålder förlorar vi i styrka och hälsa och lever vi länge gör vi också den smärtsamma förlusten av våra närmaste och vårt tidigare umgängesliv. Konsten att leva är konsten att hantera denna stigande ström av förluster så att vår personlighet karaktär inte krymper utan blir rikare genom denna livets gång. Så tänker jag.”

Min mamma har i år fyllt 94 år. Inför sin födelsedag skrev hon ett tankebrev till sin vänkrets som hon läste vid kyrkkaffet i sin församling. Hon berättar om sitt liv och jag citerar ett kort stycke

”En annan tanke som jag vill föra vidare är ordet ÄNDÅ.

Vi kan känna oss deppiga, besvikna, hopplösa, inte ha förmåga att se det positiva. Men ÄNDÅ, det  är inte hela bilden, det finns en annan sida på myntet.  Vi ska tänka på allt fint som finns: små glada barn, goda vänner, en tillhörighet, en natur och fyll själva på allt det som är gott och är ÄNDÅ!”

Vi är nu efter två år, genom en lång tunnel av pandemi och begränsning. Det har varit en tunnel med fartbegränsning och skymd sikt. Hur ska vi nu möta den nya dagen? Vad behöver göras annorlunda, sorteras bort, prioriteras, nu när munskydden får kastas och vi inte längre behöver hålla distans. 

Livet får visa vägen och för att inte bli lomhörd pausar jag flödet i sociala medier fram till påsk. Vi har tillsammans med hela världen varit med om två år av pandemi, nu får vi vara med och forma en framtid postpandemin. 

Vi är sedan söndagen den 6 februari tillbaka i förtroendeuppdraget på Teneriffa. Resan höll på att gå om intet. Jag vaknade halv ett på natten. Det var som ett handtag av smärta vreds om i magen. Lite senare första kräkningen, sen igen och igen. Magen tömdes på allt innehåll. Christer sov på soffan där nere. Jag tänkte det går aldrig att resa imorgon. Men Jacob puffade på och vi kom iväg.Sov nästan hela flygresan. Möttes av värme från solen och teamet.

De väntade med pizza i glashuset. Sen sov jag hela natten 7-7 och vaknade OK.

Full fart på caféet, så mycket gäster, nu börjar en nu postcorona - tid.