Krönikan som inte passade in.....

Jag har fått tre datum för att skriva krönikor med 60+ perspektiv till Dagen.

Den första hade rubriken "Äntligen" och beskrev lättnaden när Migrationsverket efter fem års väntan gav Hashems permanent uppehållstillstånd i Sverige.

November- krönikan fick jag återsänt för den var för vass så den får sin plats här. Många skriver om samma sak så jag stillar min själ och svarar Dagen att nästa krönika ska jag skriva med gungstolsperspektiv. Här den som nu läggs i byrålådan:

"Friskolereformen klubbades igenom 1992. Det året fördes i den församling jag tjänade som pastor en allvarlig diskussion om att hoppa på tåget. Ett stenkast från Elimkapellet fanns en gul vacker byskola som kommunen inte längre använde. Ordförande i församlingen var rektor, det fanns en intresserad förskollärare i församlingen och själv hade jag en lärarexamen. Det som lockade en liten församling i tanken att starta en förskola och ett lågstadium var möjligheten att få erbjuda en skola med kristet profil. Församlingen vände och vred på frågan men landade i beslutet att inte utvidga med ett så stort ansvar. Det är ett stort ansvar att driva skola. Det handlar om att förmedla grundläggande kunskap och öppna nya världar för eleverna. För de yngre barnen är det steget ut i en större värld än hemmet där föräldrar är naturliga auktoriteter. I skolans värld träder andra vuxna in på scenen. Vem minns inte sin första lärare?

Många av de friskolor som grundades de första åren efter 1992 hade ideella, specialpedagogiska eller religiösa inriktningar. Men redan efter några år växte det fram renodlade skolföretag utan någon speciell pedagogisk inriktning men med ett syfte att tjäna pengar. Så småningom blev det stora skolkoncerner. Skolan blev en marknad bland många andra.

Sverige är numera det enda landet i världen med ett helt skattefinansierat utbildningssystem som tillåter vinstintresse i skolan. Hur kan medborgarnas gemensamma skattepengar få gå till aktiebolag som förväntas dela ut vinst till sina ägare? 

Som lärare har jag arbetat i den kommunala skolan och även följt fyra egna barn genom deras skolgång. Jag har sett ambitiösa lärare och skolor som alla arbetat för barnens bästa. Att som vissa politiker eller ägare av skolkoncerner kalla svenska kommunala skolan för flumskola är kränkande och djupt missvisande. 

När Ebba Bush i en TV-ledd partiledardebatt använder sin sons klass som exempel på stöket i den svenska skolan trampar hon djupt i klaveret. En politiker får aldrig hänga ut enskilda barn, klasser eller skolor. Det finns tider av utmaningar i alla klasser. En professionell lärare i samarbete med föräldrar och rektor hanterar sådana situationer. 

Det är viktigt att tala gott om svensk skola, tala gott om dess lärare och personal. Den skolpeng staten delar ut ska oavkortat gå till att utbilda och hjälpa elever på bästa möjliga sätt, oavsett om det är en kommunal skola eller friskola. 

Så var det i alla fall tänkt 1992. 

Marianne Andréas, lärare och pastor