Att vara sommarpastor på Vallersvik innebär inte bara att predika och leda sammankomster, det innebär framför allt möten med människor, gamla och nya vänner, fastboende och campare, äldre och yngre. Det innebär också ett nära samarbete med församlingens veckoansvariga och strandgårdsteamet.
Strandgårdsteamet samlar varje förmiddag ett trettiotal barn till två timmars lek, pyssel, sång, andakt och fika. "Bygg inte hus på lösan sand" och "Vem är kungen i djungeln" hör till favoritsångerna, grillkorv på onsdagkvällar och filmtaijm på torsdagar är populärt.
Många händer hjälps åt med att städa vandrarhem och kyrka, rensa ogräs, koka kaffe,hälsa välkommen och ringa i kyrkklockan.
Veckans tema följer kyrkoåret och det kommer att handlar om att hantera förluster.
Det blir strandprat och sena kvällsamtal om stora oönskade och oväntade livsförändringar, arbetslöshet, skilsmässa, flytt, arvsstrid, sjukdom, missfall, förlust av närstående och vän.
Vi håller hårt i tekopparna och låter tårar få rinna.
Hur ska jag genomleva utan att bli en saltstod?
Det är elva år sedan vännen berättade för mej om sjukdomen som drabbat. Jag känner mej hedrad av hans närvaro i gudstjänsten. Denna sommar är rösten så svag att jag inte kan uppfatta orden. Vårt samtal vid kyrkkaffet tar längre tid än förr då varje ord ska skrivas på tangentbordet. Jag sparar meningar som "You have to be patient to be a patient" och citatet från Stanley Jones " Kan man inte hålla en predikan får man vara en ". Det är en gåva att få dela en bit av livsvandringen. Tron bär trotsigt i den djupaste dal och i en sjukdomssituation som inte ger några semesterdagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar