Jag läser och läser och läser medan brasan brinner ner och mannen sover sin skönhetssömn.
Jag lär mej om den lilla dalen Swat, i norra Pakistan, en dal lika vacker som Astrid Lindgrens Törnrosdal och lika hotad.... För det finns en Tengil ett stenkast bort, bakom de höga bergen. Tengil, Fazlullah, och hans män rider mot staden med påbud om att alla flickskolor ska stängas. När det påbudet inte efterföljs sprängs hundratals skolor i luften. En envis rektor håller fast vid sin skola och sin övertygelser om att varje barn, pojke och flicka, har rätt att gå i skolan. Det är Malalas pappa, Ziauddin. Han ger sin förstfödda namn efter Malala av Maiwand, Afganistans främsta hjältinna.
I sin familj har Malala fått följa sin pappas kamp för skolor och rätt till undervisning för såväl fattig som rik, hög som låg, flicka såväl som pojke. Hon hör sin pappa säga att människorna i Swat och lärarna ska fortsätta undervisa sina barn så länge det finns en sal, en lärare och en elev i livet.
Den 14 januari 2009 går talibanernas tidsfrist ut och femtiotusen flickor är tvungna att sluta skolan. Malalas skola stängs. En pakistansk journalist följer Malala och gör en dokumentär som från början var tänkt att följa rektorns steg den sista dagen, men som kommer att fokusera på den 11-åriga flickan som vädjar till omvärlden att rädda skolorna, rädda Pakistan och rädda Swat. Malala blir ombedd att skriva dagbok för BBC om hur det är att leva under talibanvälde. Hon skriver anonymt under pseudonymen Gul Makais. Hennes första dagboksanteckningar publiceras under rubriken "Jag är rädd".
Barn ska inte någonstans behöva känna sig rädda för att gå i skolan. Malala har fört och för en viktig kamp. Nobelpriset kan skydda såväl hennes liv som hennes gärning. För mej och för många blir hon en förebild att stå upp för barns rättigheter och villkor. Nu ska jag läsa klart boken "Jag är Malala" och vara stolt över det yrke jag en gång valde när jag följde min mammas fotspår och blev lågstadielärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar